För en tid sedan stötte jag på en frågeställning som ligger kvar och mal. Måste, eller måste inte, Svenska kulturfonden och Konstsamfundet motivera sina beslut gällande stipendier och andra bidrag, framförallt då beslutet är ett nej.
Framför mig har jag två ganska snarlika svar till en åländsk konstnär. Svenska Kulturfonden skriver rätt och slätt; "Bidraget kunde tyvärr inte beviljas." Konstsamfundet är lite längre i sitt lika intetsägande svar och skriver; "Vi hänvisar till er ansökan och meddelar att Konstsamfundets styrelse tyvärr inte ansett sig kunna bevilja det sökta stipendiet."
Således två beslut om avslag, som helt saknar motiveringar som skulle berätta, eller ens antyda om orsaken till varför det blev ett avslag. Kan det verkligen vara korrekt, och är det framförallt försvarbart, att två av de viktigaste "samhällsinstitutionerna" inom den finlandssvenska kulturen väljer ett så lättvindigt sätt att respondera mot en ofta välmotiverad och väl underbyggd ansökan. För det är ju faktiskt så att bakom varje ansökan finns som regel en synnerligen viktig målsättning, antingen för en enskild eller för en sammanslutning, som antingen blir möjlig eller som grusas, beroende på om "välviljan" finns eller saknas.
Inom "min" sektor - statsförvaltningen - skulle det vara fullständigt oacceptabelt och dessutom direkt lagstridigt att inte motivera ett beslut om avslag. Eller för att citera några "tråkiga" fraser ur den gällande rättslitteraturen:
- "I Finlands grundlag sägs uttryckligen att rätten att få motiverade beslut hör till de garantier för god förvaltning som skall tryggas, bland annat genom lag",
- "att beslut skall motiveras främjar en god och öppen förvaltning. Dessutom är motiveringen viktig när det gäller att trygga en parts rättsskydd,
- "på basis av motiveringarna kan man förvissa sig om att myndigheten har prövat ärendet i enlighet med lagen och rättsprinciperna inom förvaltningen, vilket i sin tur förstärker den allmänna tilltron till att myndigheten sköter sina uppgifter korrekt och opartiskt".
Det är inte svårt - snarare tvärtom - att applicera samma argumentering och synsätt på Kulturfondens och Konstsamfundets handhavande av sina myndighetsliknande roller som förvaltare och fördelare av betydande "allmänna" medel. Också det faktum att enskilda sökanden ofta är beroende av ekonomiskt stöd för sin konstnärliga utveckling, och då de dessutom intar en sorts underläge i förhållande till de nämnda institutionerna, är ägnat att förstärker institutionernas skyldighet att följa de allmänt vedertagna principerna för god förvaltning, inklusive principen om att beslut alltid skall motiveras, och dessutom på ett möjligast uttömmande sätt.
Som jurist anar jag förstås hur "motelden" kan komma att te sig. Vi - Kulturfonden och Konstsamfundet - är minsann inga myndigheter, och vi behöver därför inte följa de principer som gäller inom offentlig sektor. Och dessutom skulle det bli alldeles för krävande och alldeles för dyrt att i varje enskilt fall förklara och motivera varför en ansökan blir förkastad.
Men inte heller sådan argumentering håller i det långa loppet. För hur skall den enskilde konstnären eller författaren, som fått ett avslag, någonsin få veta vad det var som var fel, vad som saknades i ansökan, vad som borde ha motiverats bättre, och framförallt, är det värt ett nytt försök eller borde hon "ta sin Mats ur skolan" och inse att hon inte är en tillräckligt bra del av den finlandssvenska kulturen.
Svenska Kulturfonden fick för år 2010 ca 33 miljoner euro att fördela inom ramen för tre allmänt hållna delområden, så resurser finns det nog. Konstsamfundet fick in 672 ansökningar per februari och beslöt "gynna" 282 av dessa med nästan 1 miljon euro, medan resterande 390 sökanden förmodligen också de fick ett lakoniskt besked att Konstsamfundets styrelse tyvärr inte ansett sig kunna bevilja det sökta stipendiet eller bidraget. Och om inte jag har missat något elementärt i denna "kråksång" så står dessa 390 sökanden nu med förvåningens tumme i häpnadens mun och undrar vad det var som egentligen gick snett. Och mot det finns det bara en medicin, och den heter välmotiverade beslut.
