Kulturpolitik på svenska?
Inom kulturpolitisk forskning grundas frågeställningar ofta på samlad data om kulturellt utövande, om beteenden och vanor för kulturell konsumtion, och effekterna av offentligt stöd. I fråga om forskningen kring den svenskspråkiga kulturen i Finland finns här inte bara en grå zon, utan ett stort svart hål. Det finns ingen data samlad om specifikt det svenskspråkiga kulturfältet och dess förutsättningar. Utan data, utan information, kan inte forskningsbaserad kunskap om fältet formuleras. I längden leder det till osynlighet och en förtynande existens.
”Ni har ju era fonder” / ”Vi har ju våra fonder” är en första översiktlig kartläggning av hur den svenskspråkiga kulturen beaktas i det nationella kulturpolitiska systemet. Vad menar man när man talar om kulturpolitik? Den officiella kulturpolitiken i Finland är en del av samhällspolitiken och har som syfte att stödja och förvalta kulturen. Den fungerar som en del av vårt offentliga demokratiska system och har utvecklats genom politiska och kulturella förhandlingar främst under de senaste 50 åren. Ansvaret för offentlig kulturpolitik ligger hos Undervisnings- och kulturministeriet med kulturministern i spetsen. Samtidigt är kulturen en levande dynamisk och föränderlig nivå av samhället som påverkas och tar styrning inom även den privata sektorn och den tredje sektorn genom något som kan ses som informell kulturpolitik.
Under den tid som Finland varit självständigt har det utvecklats ett antal kulturella institutioner som i princip ses utgöra den svenskspråkiga kulturen. Här handlar det om både formellt integrerade institutioner inom det nationella kultursystemet, såsom Svenska Teatern, och om institutionaliserade privata initiativ för att hålla den svenskspråkiga kulturen stark, såsom Amos Andersons arv i Konstsamfundet eller den i partipolitiken grundade Svenska Kulturfonden.
Men det är inte så enkelt att bestämma vad som menas med svenskspråkig kultur i Finland. Det finns minst tre nivåer av svenskspråkighet som står i samspel i ett kulturellt perspektiv. För det första är svenskan ett av landets två nationalspråk vilket ger det en grundlagsgaranterad status. Svenskspråkig kultur är så en del av den nationella kulturen genom landets såväl historiska som nutida tvåspråkighet. För det andra är det svenska språket basen för den finlandssvenska minoritetskulturen som har sin bas i den lokala och regionala kulturen i s.k. Svenskfinland. För det tredje är den svenskspråkiga kulturen i Finland en del av den skandinaviska språkgruppens kultur i en region med över 20 miljoner innevånare.
I den finlandssvenska kulturdebatten är det ofta otydligt vad man menar med ”det svenska” samtidigt som det råder stora oklarheter i hur man ser på det finansiella ansvaret. Den senaste tidens debatter har innehållit både krav på språkkvotering inom offentlig fördelning av konstnärsstipendier, kritik mot privata finansiärers prioriteringar mellan bildkonst och media, skillnaden mellan marknadsmässigt tänkande och visionär allmännytta, samt diskussioner om konstnärlig kvalitet på utbudet på offentligt finansierade teaterscener.
Många av diskussionerna innehåller grumliga uttalanden om kulturpolitiska prioriteringar med sammanblandningar och missuppfattningar av både kulturellt substantiell och juridisk natur. Det finns således både intresse och behov av att söka se närmare på hur kulturpolitiken på svenska i Finland är formad.
I den här utredningen görs en granskning av det svenska språkets roll i den finländska kulturpolitiken. Granskningen sker ur två perspektiv, ett förvaltnings- och ett finansieringsperspektiv, inom tre samhällssektorer: den offentliga, den privata och den tredje sektorn.
Jag har arbetat utifrån en tudelad hypotes som baseras på signaler från kulturfältet och på något man kan se som myter kring finlandssvensk kultur. Hypotesen ”Ni har ju era fonder” hänvisar till idén om att svenskspråkig kulturverksamhet inte i samma utsträckning som den finskspråkiga är avhängig offentliga finansieringsstrukturer. Den parallella hypotesen ”Vi har ju våra fonder” hänvisar till att man inom finlandssvensk kulturutövning förlitar sig på fondfinansiering och inte engagerar sig i den offentliga kulturpolitiken.
Dessa hypoteser för med sig frågan om hållbar kulturpolitisk utveckling och den centrala frågan i utredningen lyder: Vad är den svenskspråkiga kulturens nuvarande situation inom nationell kulturpolitik och hur hållbar är dess framtid ur ett kulturpolitiskt perspektiv? Följdfrågor som uppstår är: Borde det finnas en kulturpolitisk strategi för den svenskspråkiga kulturen? Vem borde i så fall ta ansvar för en sådan?
De svar som formuleras handlar om möjligheter till en hållbar kulturpolitik för den svenskspråkiga kulturen i Finland. Grundläggande är att det inte är möjligt att skilja kulturen från språket. Därför är språkpolitik alltid kulturpolitik och kulturpolitik alltid språkpolitik. Detta är ändå inte givet inom den kulturpolitiska praktiken, åtminstone inte i en artikulerad, tydlig uttalad form.
Ansvaret för officiellt kulturpolitiskt strategiarbete för de båda nationalspråken ligger hos undervisnings- och kulturministeriet. De centrala dokumenten för detta arbete är dels Nationalspråkstrategin (2012) och dels Statsrådets redogörelse för kulturens framtid (2011). Tillsammans ger de en bra bas för vidareutveckling av en kulturpolitik som tar språket i beaktande.
Idag finns det inte någon på undervisnings- och kulturministeriet som aktivt engagerar sig i den språkliga aspekten av kulturpolitiken. En befintlig intern arbetsgrupp med ansvar för utvecklingen av utbildning och kultur på svenska i Finland har inte sammanträtt på de senaste åtta åren. Om de svenskspråkiga kulturaktörerna inte aktivt heller förväntar sig att språkaspekten tas i beaktande är det inte sannolikt att frågan kommer att prioriteras.
Ansvaret för intressebevakningen för att svenskspråkig kultur får likvärdig behandling och medborgarna får kulturservice på enahanda grunder måste ses inkluderat i det lagstadgade uppdrag som Svenska Finlands Folkting har. I lagtexten står att tinget har till uppgift att främja Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter samt att arbeta för att utveckla dess kulturella och samhälleliga förhållanden och för att främja svenska språkets ställning i Finland. Därför borde tinget engagera sig i arbetet med en offentlig kulturpolitik med en svenskspråkig aspekt.
Ansvaret för finansieringen av svenskspråkig kultur i Finland ligger självklart inom den officiella kulturpolitiken på samma sätt som för den finskspråkiga kulturen. Idag är den sammanlagda offentliga kulturbudgeten ca 1 miljard euro, beroende på hur man definierar kultur och de olika ministeriernas ansvarsområden. Den privata och den tredje sektorns finansiering fungerar som kompletterande medel och baseras på helt andra premisser. Även om fondvärlden fått en betydligt viktigare roll de senaste decennierna måste den ses som sekundär. Det är inte hållbart att bygga nationell kulturell verksamhet med bas i privata smakomdömen och intressen. Det är alltså inte någon hållbar lösning att hänvisa till fonderna vare sig ur ett rent matematiskt perspektiv eller ur ett demokratiperspektiv.
I utredningsarbetet ingick även fyra diskussionstillfällen där ett fyrtiotal aktiva kulturaktörer funderade kring framtida kulturpolitiska och strategiska aspekter. Att agera inom kretsen för en privilegierad minoritet upplevs ofta som ambivalent. Här framkom tydligt både för- och nackdelar med stark, men ofta riktad, privat finansiering. Paradoxen mellan språkpolitik och kulturpolitik är för många uppenbar, även om det känns svårt att ta upp den till diskussion.
Många aktörer betonade betydelsen av ett gränsöverskridande samarbete såväl geografiskt, språkligt som konstnärligt. Det behövs en öppnare och aktivare kulturpolitik, en aktiv kulturdebatt för att komma loss ur det som upplevs som en stagnation. Det är substantiellt viktigt att integrera kulturfrämjandet i skolorna i ett tidigt stadium, att hålla svenskspråkiga nätverk aktiva, samt stödja initiativrikedom. Avgörande är att utnyttja de möjligheter till bred finansiering som faktiskt finns i vårt land, både inom den offentliga, den privata och inom den tredje sektorn.
Om man utgår från att kulturpolitiken i ett officiellt tvåspråkigt land alltid samtidigt måste ha en språkpolitisk aspekt, är det också relevant att ha forskning som fokuserar på denna aspekt. Grundforskning kring svenskspråkig kultur måste artikuleras och synliggöras på ett tydligare sätt än vad som sker idag. Kulturpolitisk forskning utövas nu både på Åbo Akademi, på Jyväskylä universitet och inom det kulturpolitiska forskningscentret Cupore. Ett forskningssamarbete kring den språkliga aspekten skulle ge oss en dimensionerad bild av vilka förutsättningar som finns för en hållbar kulturpolitik på svenska i Finland.
