När Tove Jansson i slutet av sitt liv i en intervju blev tillfrågad om vad hon skulle göra på ett annat sätt om hon fick chansen att leva om sitt liv, svarade hon: Allting! Det här kan vara överraskande att höra från en av de få finländare som upplevt ofattbar internationell framgång och vars berömmelse inte är möjligt att överskåda. Genomslaget av Tove Janssons livsfilosofi, visuella uttryck och egenartade berättarkonst är något som övergår allas vår föreställningsförmåga.
Det som gör att vi förstår vad hon menar med sitt uttalande finns sammanfattat i dels Tuula Karjalainens bok och dels på den stora utställningen på Ateneum i Helsingfors, som båda producerats till firandet av 100 sedan Janssons födelse. Det Tove Jansson helst av allt ville ägna sig åt i sitt liv var att måla. Men det kom mycket annat i vägen.
Den kritiska receptionen av den omfattande betoningen på måleriet i presentationen av Tove Jansson är inte överväldigande. Det har sagts att vi älskar Toves målningar för att Tove älskade att måla. För det var inte måleriet som var hennes bravur. Det intressanta är att det man allra helst vill göra i sitt liv kanske ändå inte är det som man är bäst på.
Det är också detta som kan skönjas i Tuula Karjalainens bok. Det som kanhända till en början var tänkt som en mer konsthistorisk analys av Tove Janssons måleri blir något annat. Filosofie doktor, konsthistoriker och museidirektör emerita Karjalainen har naturligtvis sett helheten, bedömt intention och produktion, satt sig in i Janssons tankevärld och hittat vägen till en person som aldrig blev den målare hon så hade önskat.
Boken är i sin kärna en personlighetsskildring, berättelsen om ett liv som genomsyrades av konstnärligt skapande i en tid som var fyllt av turbulens på alla nivåer. Livet fylldes av arbete och parallella karriärer – sagoboksförfattarens, illustratörens, bildkonstnärens, författarens, scenografens, dramaturgens, poetens, den politiska tecknarens och serietecknarens. Ofattbara mängder arbete.
Den andra delen av Janssons motto – att älska – beskrivs i boken genom bevarad korrespondens, dagboksanteckningar och befintliga visuella avtryck. Influenserna av Janssons kärleksliv och hennes sexuella preferenser har genomgående använts både i analyserna av hennes litterära produktion och av den sociala sfär och figurgalleri hon bearbetade i sagoberättelserna och serierna. Karjalainen väver i sin berättelse in en vidare bild av hela personligheten, av alla nivåer av mänskliga relationer, samman med tiden för skeendena, med miljöerna och livssfärerna. Tiden och rummet ger perspektiv, förståelse och något av en försoning. Livets alla dimensioner.
Vi har hört berättelsen on Tove Janssons liv tidigare och nu i jubileumsyran blir det nästintill en konkurrens om vilken biografi som är den officiella. Karjalainens bok är den första som skrivits på finska och sedan översatts till svenska. Rättigheterna för en engelsk översättning har köpts av det brittiska förlaget Penguin, vilket ger förutsättningarna för en vid internationell spridning. Den tidigare biografin, Boel Westins ”Tove Jansson. Ord, bild, liv.” från 2007, kom ut i finsk översättning 2008 och i engelsk översättning i januari i år på förlaget Sortofbooks. När BBC förra året producerade en tv-dokumentär över Janssons liv och konstnärliga produktion var båda författarna framträdande sakkunniga inom ämnet.
Vad är det då som Karjalainens bok ger oss som Westins bok inte redan gett oss? Utgångspunkten är helt klart en annan. Det är den visuella produktionen som dominerar, perspektivet är bildkonstens, inte litteraturen. Det är inte förrän på sidan 133 som Mumin kommer in, och även därefter är det bildvärldarna som vi befinner oss i. Kanske kan man även uppfatta Karjalainens bok som mer personlig, mer kamratlig och livsnära.
Tuula Karjalainen har också fungerat som utställningskurator för den stora presentationen på Ateneum. Där återfinns alla delar av den visuella produktionen, från klottret på dassväggen och tidiga självporträtt, till originalseriestrippar och de tredimensionella dockhusskapelserna av muminvärlden, som nu attribueras Tuulikki Pietilä. Nytt är mängden målningar, uppjagade hos privatpersoner, många halvt bortglömda och undangömda. Helheten är en kartläggning där boken fungerar som ett komplement och ett koncentrat med längre livslängd.
Genom 100-års jubiléet är Tove Jansson definitivt kanoniserad både i ord och bild, omfamnad tydligt även ur ett finskt perspektiv, musealt förankrad och genomlyst av alla arkiveringens och konserveringens metoder. Alla har vi möjlighet att forma vår bild av Tove. Hon är naturligtvis värd all uppmärksamhet hon får, även om hon själv kanske hade sett det som ett störningsmoment i arbetet.
Tuula Karjalainen
Tove Jansson, Arbeta och älska
Schildts & Söderström, 2013
Svensk översättning av Hanna Lahdenperä
