Varken bildning eller piano – förnekat kulturarv och betydelselös framtid?

Om det är någonting som tydligast karakteriserar den borgerliga kulturen idag så är det bildningsföraktet. Den mansroll som träder fram – ja, det handlar här bara om män – är Fredde och Alex, och i någon mån Ove. De som följt Måns Herngrens svenska tv-serie om livets soliga sida vet att det då handlar om nyliberalismens burdusa överlägsenhet, den ängsliga politiska korrektheten och irriterande infantil egoism.  Det är här vi har hamnat. Men hur har detta gått till?

I den svenska tankesmedjan Timbros antologi, sammanställd av Lars Anders Johansson, behandlas kulturpolitikens traditioner ur ett borgerligt perspektiv.  Titeln är hämtad från Harry Martinssons roman Nässlorna blomma, från 1935, där han skriver att det finns fyra sorters medelklass: ”1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano”.

Antologin samlar texter av sju författare som ur olika perspektiv laborerar med frågan om borgerlighet och kulturpolitik. Johansson lägger i sin introducerande text ut en översikt över idén om den europeiska borgerligheten och grundar dess ideal och höjdpunkt i perioden 1870 – 1930. Han reflekterar över utvecklingen av en social, partipolitisk och kulturell borgerlighet i Sverige på ett brett och medryckande sätt. Tendensen att det borgerliga ter sig som något som få vill kännas vid ter sig för Johansson som en ”omtumlande upplevelse”. Det är också en relativt egenartad berättelse som nog väcker många tankar om definitioner kring ideologi och identitet hos den svenska medelklassen.

Det som är mindre lyckat är Johanssons relativt svartvita tolkning av höger-vänster kategoriseringen och han avslöjar många gånger sina bildningsluckor särskilt gällande de poststrukturalistiska och feministiska teoribildningarna. Det här blir tydligare i hans andra text i boken, en ambitiös historieskrivning kring bildningsidealet, som på många plan liknar ett referat på nivå med en uppsats på introduktionskursen i idéhistoria.

Texterna i övrigt sveper över litteraturvetenskap, konstvetenskap, arkitekturhistoria och kulturpolitikens historia, vilket ger helheten ett värde som en översiktlig kartläggning av den svenska borgerlighetens kulturella historia. Särskilt intressant är författaren Torbjörn Elenskys text Spelrum, om avståndet mellan konstnärer och publik, där han som aktiv kulturutövare ger en analyserande bild av många av de frågor som är aktuella i samtidens kulturpolitiska diskussioner och beslutsprocesser.

Elensky suktar inte nostalgiskt efter ett förgånget bildningsideal, utan söker på ett produktivt sätt bena ut de problemställningar som strukturellt, ideologiskt OCH estetiskt finns inom kultursektorn idag. Han tar ställning i frågor kring förnyelse, tradition, offentlighet, civilsamhället, individen och kollektivet. Elensky skyr inte att tala om vare sig politisk konst, institutionalitet, genialitet eller produktionsförhållanden. Texten påvisar det enorma värdet av konstnärliga utövare med kompetens att från ett ”inifrån-perspektiv” reflektera intellektuellt, politiskt och analytiskt över konstens roll i samhället.

Den andra texten som är avgörande för antologins kvalitativa nivå är den avslutande Borgerligheten och kulturpolitiken under hundra år av Tobias Harding. Harding arbetar som universitetslektor på det internationella MA-programmet i kulturpolitik vid Jyväskylä universitet och har koncentrerat forskat kring kulturpolitikens utveckling i Sverige. Han poängterar att trots att kulturpolitiken många gånger uppfattas som ett modernt fenomen och förenklat grundas i en socialdemokratisk ideologi, har kulturpolitik naturligtvis alltid utövats på ett eller annat sätt. I det europeiska perspektivet handlade det under 1800-talet om en sammansmältning av kulturell bildning och politisk frihet. Med referens ända till upplysningsfilosofen Immanuel Kant har det handlat om ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet” in i ett tillstånd av aktiv bildning, reflektion och samhälleligt agerande.

Harding beskriver olika parallella utvecklingsprocesser kring kulturinstitutioner, kungliga akademier och civilsamhällets föreningsliv som lagt grunderna för det som idag ses som en självklar del av medborgerliga rättigheter till kulturell identitetsskapande. Han betonar även Jürgen Habermas tänkande kring den borgerliga offentligheten, där det fria offentliga samtalet mellan medborgare är grunden för samhällelig, kulturell och politisk utveckling. I det ljuset krävs mångsidiga skiktningar i ideologiska skillnader – exempelvis i ljuset av dagens partipolitiska fält med bland andra Sverigedemokrater och Sannfinländare – och även en mångsidig förståelse av kulturens grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen.

Antologin Varken bildning eller piano fokuserar på det svenska samhällets kulturella tillstånd. Samtidigt ger den mycket tankeföda gällande situationen i Finland i tider då bildningsföraktet osynliggörs bakom krav på ekonomisk tillväxt av en regering genomsyrad av borgerliga ideal.

Varken bildning eller piano

Lars Anders Johansson (red)

Timbro 2015