Myt och sanning om Edith Södergran
Dikten Dagen svalnar... av Edith Södergran slutar med strofen Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken. Det är en av hennes mest kända dikter och en som även jag fängslades av som gymnasie-elev i Sverige i början av 1980-talet. Den framstod som en slagfärdig summering av en aktiv, självständig och kompetent kvinna, som krävde respekt, integritet och likvärdig behandling i en manschauvinistisk verklighet. Jag kan inte komma ihåg vad som mer sades om Södergran i undervisningen, men det som var ”min” Edith utgör bara en tolkning bland många andra.
Södergran avled i tuberkulos 31 år gammal år 1923. Hon hann aktivt skriva lyrik i drygt 10 år, med den första diktsamlingen utgiven år 1916 på Holger Schildts förlag. Hennes tidiga död och dramatiska livshistoria medförde en massiv mytbildning som under många decennier byggdes på, lager för lager, i både den finländska och den svenska litteraturens historier. Denna mytbildning har Agneta Rahikainen gett sig i kast med i boken Kampen om Edith, biografi och myt om Edith Södergran.
Som Södergran-expert med en akademisk doktorsavhandling som parallellt projekt, ger Rahikainen oss en helhetsbild av såväl Södergrans liv och arbete, som den bearbetning och behandling som hennes författarskap och diktning fått under det sekel som gått. Det som för mig framstår som mest fascinerande är dels hur orten Raivola framställts som en avsides håla och dels den självklarhet som Södergran ses som en av den finlandssvenska modernismens föregångare.
Raivola är den ort på Karelska näset dit Södergrans far Matts sökt sig från storstaden S:t Petersburg efter arbete och för att kunna leva ett mindre hektiskt liv. Han var född i byn Tjärlax i Närpes och hade 1890 gift sig med Helena Holmroos, vars far var född i Bjärnå och vars mor hade en bakgrund som torpare i Nagu. Efter de första barndomsåren levde Södergran och hennes mor i princip skilda från fadern i S:t Petersburg, där Edith gick i en tysk privatskola, Die Deutsche Hauptschule zu S:t Petri. Somrarna tillbringades i sommarvillan i Raivola, med en närhet till fina sandstränder och ren natur.
Raivolas geografiska position förändrades radikalt när gränserna mellan Finland och Ryssland stängdes 1917. Det som tidigare varit en aktiv knutpunkt mellan S:t Petersburg och Viborg, med vidare förbindelse till Helsingfors, blev avskuret österut, först på grund av oroligheter och sedan totalt av en ny riksgräns. Edith Södergran bodde permanent i Raivola från år 1913 och gjorde de sista resorna till S:t Petersburg med all sannolikhet någon gång under år 1916. Den isolation som stämplat myten om Edith tog sin faktiska början i och med att familjens förmögenhet, bunden vid ryska och ukrainska obligationer, helt tappade sitt värde i november 1917. Den kosmopolitiska, mångspråkiga storstadskultur som varit Södergrans grogrund, och en självklar del av hennes liv, reduceras i historieskrivningen till en avsides håla någonstans i gränstrakterna till det avlägsna och främmande Ryssland.
Att Edith Södergran år 1908 bestämde sig för att skriva sin diktning på svenska är ett av de väsentliga faktum som Rahikainen diskuterar. Språkpaletten som Södergrans levde med i S:t Petersburg var svenska, finska, ryska, franska, tyska och engelska. Då studiespråket var tyska var det naturligt att det första författaralstren var på tyska. Den senare litteraturhistoriska skrivningen har i princip ignorerat möjliga relationer till rysk kulturhistoria och litteratur, något som Rahikainen ser baserat i den information som Hagar Olsson fått från modern Helena Södergran efter dotterns död. Den tyska influensen är relativt självklar med direkta referenser till Friedrich Nietzsches och senare österrikaren Rudolph Steiners filosofier.
Edit Södergran sökte sig aktivt till de svenskspråkiga författarkretsarna i Helsingfors, men hade inget intresse för att artikulera någon särskild finlandssvenskhet. Såsom Rahikainen noterar har det funnits behov av att föra in en finlandssvensk agenda in i Södergrans diktning, vilket blir paradoxalt med det främlingskap som hennes första diktsamling betecknades med. De processer genom vilka Edith Södergran skrivits in i finlandssvensk och rikssvensk litteraturhistorisk kanon beskrivs av Rahikainen som ett skohorn, kanske lite likt det som Askungens syster trodde sig kunna använda till glasskon.
Att Edith Södergran förde in nya impulser i svenskspråkig lyrik är det väl få som förnekar. Det Rahikainen kritiskt granskar är de förvrängningar som uppstår när närmast obefintlig tillförlitlig källmaterial tolkas tendentiöst och hur tydliga felslut okritiskt gång efter annan upprepas tills de framstår som självklara sanningar.
Kampen om Edith är kampen om kulturell och språklig identifikation och om historieskrivningens behov av ständiga nytolkningar. Det är även kampen om möjligheten för mig att se Edith som en aktiv, självständig och kompetent kvinna, som krävde respekt, integritet och likvärdig behandling i en manschauvinistisk verklighet.
Kampen om Edith
Biografi och myt om Edith Södergran
Agneta Rahikainen
Schildts & Söderströms, 2014
