Helmikuussa 2011 kuoli ruotsalainen toimittaja ja kirjailija Tord Gunnar Wickbom, joka oli syntynyt vuonna 1916. Hän osallistui vapaaehtoisena Suomen talvi- ja jatkosotaan ja kirjoitti kokemuksistaan Svenska Dagbladetiin. Kirjoitukset julkaistiin vuonna 1943 kuvitettuna artikkelikokoelmana nimeltä "Marskalken och hans vapenbröder".

Olen jo vuosia kuunnellut Radio Vegaa säännöllisesti. Sen ohjelmat ovat monipuolisia, luotettavia ja kiintoisia. Vegassa puhuttu ruotsin kieli on kaunista ja selkeää. Tuskinpa on mitään niin lohduttavaa ja turvallista kuin Vegan jokailtainen merisäälähetys.

Kumpuilevia maisemia, heinäsuovia, pölyäviä hiekkateitä. Poutapilvet liikkumattomina metsänreunan yllä, heinäsirkkojen läkähdyttävä siritys. Elokuun päivä Latvian maaseudulla Venäjän rajan tuntumassa, Ilzeskalnsin kylässä, Latgalessa.

"Det är icke min avsikt att giva några anvisningar åt vår regering - jag vågar tvärtom hoppas att densamma skall lyckas ordna det för de beklagansvärda på ett sätt, som stämmer överens med rättens och mänsklighetens krav. Men jag kan icke underlåta att offentligen opponera mig mot de i vår tidningspress framställda yrkandena på flyktingarnas bortsändande från landet. Den cyniskt likgiltiga tonart i...

Jag har en ung bror, 23 år gammal nu. Hans vitsord i engelska var alltid 9 eller 10. I svenska hade han - knappt 5.

Jag talade med en av mina vänner, en hängiven ortodox, och kom på att fundera varför så många finska homosexuella har anslutit sig i ortodoxa kyrkan. Den är ju inte är världens modernaste i sexuella eller könspolitiska frågor.

Jag skriver det här i tåget på väg hem från ett nordiskt möte i Pieksämäki. För en dag och en natt fick jag tala svenska, eller nordiska, med mina kolleger. Bara med grönlänningarna fick man nöja sig med engelska. Och det, tycker jag, var synd.

Rouvasväen yhdistys ja rahvaan lapset – suomen kielen asema kontrafaktuaalisesta näkökulmasta

Detta hände i början av mars. Jag höll just på att skriva min följande bok och vandrade fortfarande i dess världar.

Mina svägerskor tycker att de är finlandssvenska. Jag har alltid avvisat tanken av språkliga skäl: ingen av dem talar svenska. Visst har några av deras släktingar varit svenskspråkiga - men deras mor var helfinsk och deras far var rysk till sitt ursprung.

Olen viime ajat liikkunut erään 20-luvun naisen jäljillä Helsingissä. Häntä seurattiin silloinkin, ja sen vuoksi hänestä on jäänyt tietoja arkistoihin. Erään tiedottajan mukaan hän lähti hotellistaan iltapäivällä ja meni Kluuvikadun Fazerille. Sen jälkeen hän pistäytyi Kyrklundin kangaspuodissa ja Wardin kukkakaupassa. Tämän jälkeen minä tiesinkin jo, että hän puhui ruotsia. Hän ei osannut suomea,...

Jag tycker att författarens främsta uppgift är att bekämpa rädsla. Därför skriver jag nu på svenska. Även om jag är ytterst rädd för att bli hånad för språkets skull.