Jag har en ung bror, 23 år gammal nu. Hans vitsord i engelska var alltid 9 eller 10. I svenska hade han - knappt 5.
Jag vet att en del svenskspråkiga tycker att svenska språket är en väg till främmande språk för oss finnar vars egna språk hör till en esoterisk språkgrupp. Och att vi lär oss uttala främmande språk genom att lära oss svenska. Men det är inte så!
Om ni reser till inre Finland, säg till exempel till Kuopio, märker ni att ungdomen där talar utmärkt engelska. De kan faktiskt uttala både b och d, för att inte nämna f och g.
Jag försökte övertala min bror flera gånger. "Kan du engelska, så måste du kunna svenska också. Det kan ju inte vara så svårt." Jo, det var det nog. Problemet låg kanske lite i undervisningen också, men först och främst i hans attityd som jag inte alls kunde förstå för tio år sedan. Och nu inser jag att han inte var ensam i sin protest.
Möjligen har detta någonting med Pisa-undersökningens resultat att göra. Med det att vår skolungdom inte trivs i skolan. Unga människor vill välja själv men vi tycker att de inte kan, inte i skolan. Och ändå ger vi dem enorma friheter hemma och på fritiden. Det är möjligt att vi lever i brytningstider. Vår ungdom vill inte studera det som auktoriteterna tycker är bra för dem. Jag levde i ett helt annat samhälle, och studerade i ett mycket auktoritär skolsystem.
Jag studerade engelska, svenska, latin och tyska i skolan. Några föräldrar kritiserade sina barn när de valde latin: det var ju ett dött språk. Man kunde inte tala det på utlandsresor! Men så tyckte inte mina föräldrar. Jag kom från en fattig släkt vars medlemmar alltid hade tyckt att den enda vägen ut till vidare världen gick genom skolan. Man betonade alltid: läs du som är skarp, läs allting du kan, ta emot allt det som bjuds. Fyll huvudet ditt med alla sorters kunskap. Om du tycker om latin, läs! Om dina lärare tycker att svenska är bra för dig, så måste du lyda, för de vet nog bättre. Läs, så öppnas det en lysande karriär för dig.
Detta var arbetarklassens inställning. Nu finns det ingen arbetarklass längre. Nu finns det inte heller några säkra yrkeskarriärer för någon.
Att läsa språk var lätt för mig. Men jag talade dem blygt, och samma blyghet har följt mig ända till dessa dagar. I min ungdom hade jag inte många chanser att resa, och ingen talade främmande språk i min omgivning. Lördagseftermiddagarnas svenska tv-program för barn och ungdomar var ett smalt fönster till Svensk-Finland för mig. Mycket sällan lever man så inflytelsefattigt liv i nutidens Finland. Men i gymnasiet fick jag Föreningen Nordens stipendium och reste till Sverige. Bodde i en familj, gick i skolan, åt pizza med mina nya skolkamrater och gjorde en härlig utflykt till Öland.
Den där veckan i Sverige var mycket viktig för mig. Varför inte dela motsvarande vistelsestipendier till Helsingfors, Vasa eller Mariehamn för finskspråkiga ungdomar? De hör ju inte svenska någonstans och ser inte nyttan av att kunna den. Svenskan är ett dött språk för dem.
Min generation kunde kanske inte uttala svenska eller andra främmande språk perfekt. Men det beror inte på vårt modersmål. Lyssna till våra söner och döttrar - och våra yngre bröder och systrar. Svenskan har inte varit deras dörr från puukkougriska hårda konsonanters värld till dunlätta small talk och snapsvisor utan fylla. De har rest och träffat människor. De har skrivit, talat, sjungit, älskat på främmande språk.
Så var snälla och använd inte det där b och d -argumentet. Det är faktiskt lite sårande.
