Svenskans ställning i skolan har diskuterats många gånger under årtiondenas lopp. De politiska konstellationerna har varierat, men många av argumenten är återkommande, konstaterar Erik Geber i en färsk Magmarapport "Den obligatoriska svenskan i Finland - en historisk analys". Geber granskar argumentationen, debatten och processerna som lett till kritiska omröstningar i riksdagen om undervisningen i svenska på 1930-, 60-, 90- och 2000-talet.
Frågan om svenskans ställning i den finländska undervisningen har diskuterats i decennier, ja, i över etthundra år. Ända fram till början av 1900-talet var svenskan ju det dominerande skolbildningsspråket - och i förtrycksperiodens slutskede vid sidan av ryskan också det enda officiella språket, alltså myndigheternas språk.
Av historiska skäl har finskan längre traditioner än svenskan som obligatoriskt läroämne i de finländska skolorna. Finska infördes på schemat i den första läroverksreformen under den ryska tiden, genom skolförordningen 1841 (elementarskolorna) och 1843 (gymnasierna). Bakom reformen låg strävan att höja det finska språkets samhällsstatus och göra det till ett västerländskt bildningsspråk. I samma anda bestämdes att de blivande tjänstemännen skulle visa prov på kunskaper i finska eller ryska.
I och med Finlands självständighet - i självständighetstidens första timfördelningar för läroverken 1917 och 1918 - gavs både svenskan och finskan tillbaka en del av de undervisningstimmar som man vid sekelskiftet varit tvungen att avstå till ryskan. Man började då formellt tala om undervisningen i "det andra inhemska språket" i stället för svenska respektive finska som tidigare. Detta gamla svensk- respektive finskobligatorium i lärdomsskolorna ifrågasattes inte då på allvar av beslutsfattarna, varken av skolmyndigheterna eller av regeringen eller riksdagen. Men på 1920- och 30-talen höjdes klart svenskfientliga röster. Några motioner inlämnades till riksdagen som krävde att svenskundervisningen i läroverken skulle slopas eller bli valfri.
Förfinskningsprogrammen under 1930-talets språkstrid förverkligades inte, men argumenten har levt kvar under senare årtionden.
Folkskolan och grundskolan
Den folkskola som infördes under slutet av 1800-talet skulle enligt grundläggarna under inga omständigheter bli en språkskola som läroverken. Redan i folkskolförordningen 1866 gavs dock en möjlighet att i städerna läsa det andra inhemska språket frivilligt. Först nästan etthundra år senare, från läsåret 1964-65, gjordes en ändring i folkskollagen genom vilken ett språk - det andra inhemska språket eller ett främmande språk (engelska) - blev obligatoriskt i folkskolorna. Denna lagändring öppnade på sätt och vis vägen för hela grundskolereformen, där språkundervisningen kom att bli en nyckelfråga.
Grundskolereformen förbereddes i Finland liksom i Sverige grundligt i över tjugo års tid i flera stora kommittéer. Språkkunskaper uppfattades nu som nyckeln till en modernare allmänbildning för alla och som en väg till större social jämlikhet. I slutet av 1950-talet fördes långa diskussioner om språkval - till exempel om eleverna i mellanskolan borde koncentrera sig på ett språk, närmast världsspråket engelska, eller om man liksom i läroverken skulle kunna ta in både det andra inhemska språket och engelska i läroplanen. Språkstriden inför grundskolan, alltså 1960-talets intensiva diskussioner och de förhandlingar som ledde fram till den avgörande slutdebatten i riksdagen våren 1968, beskrivs utförligt i Gebers skrift "Den obligatoriska svenskan i Finland". Rapporten kan laddas ner i sin helhet här på Magmas webbsajt.
Lagen om grunderna för skolsystemet godkändes med betryggande majoritet samma år, och denna ramlag dikterar än i dag mycket långt språkundervisningen i skolan: Två språk, av vilka det ena skall vara det andra inhemska, utöver modersmålet skall vara obligatoriska läroämnen i den finländska grundskolan. Kommunerna får bestämma vilket eller vilka språk som skall studeras redan på lågstadiet som så kallade A-språk.
Flera läser mindre
Språkstriden inför grundskolan slutade alltså med en seger för den så kallade tvåspråkslinjen. I praktiken ledde de nya stadgandena till att majoriteten av eleverna i de finska skolorna började läsa bara engelska som första obligatoriska språk medan de svenska läste finska, med vanligen två veckotimmar per klass på lågstadiet. Det betydde samtidigt att svenskan i den stora majoriteten (ca 90 %) av de finska skolorna blev B-språk först från årskurs 7, vilket var en tillbakagång jämfört med läroverken. Där hade ju svenskan i majoriteten av skolorna utgjort det längre och viktigare språket. Därmed innebar övergången till grundskolan en kvalitativ försämring av kunskaperna i svenska bland de finskspråkiga eleverna.
Den obligatoriska svenskan i grundskolan innebar för det första en breddning av svenskobligatoriet till hela årskullen, dvs. en kvantitativ förbättring. För det andra skapade reformen en grund för obligatoriska svensk- respektive finskstudier i all yrkesundervisning. Och för det tredje jämnade reformen marken också för de obligatoriska språkstudierna i högskolorna.
Ekonomiska sparbeslut i mitten av 1970-talet ledde till att undervisningen i B-svenska minskade innan grundskolan ens hade hunnit införas i hela landet. Då valfriheten på grundskolans högstadium och i gymnasiet utökades 1994 sänktes minimitimtalet för B-svenskan ytterligare, till 6 årsveckotimmar. I det skedet motsvarade svenskundervisningen tidsmässigt mindre än hälften av vad den varit i läroverkens mellanskola på 1960-talet.
I praktiken betydde språkbesluten i grundskolereformen också att så gott som alla elever i de svenskspråkiga grundskolorna kom att studera två språk enligt en lång lärokurs, A-lärokurs, medan eleverna i finska skolor studerade bara ett.
Bataljen 1990
Nästa stora språkbatalj utkämpades 1990 i riksdagen i anslutning till regeringens skolpolitiska redogörelse. Vid det här skedet var den obligatoriska svenskan redan väl etablerad inte bara i grundskolan, utan också i yrkesutbildningen och högskolorna. Riitta Uosukainen (saml.), som senare blev undervisningsminister, och samlingspartiets ordförande Erkki Pystynen, ordförande i riksdagens kulturutskott, hade på partiets vårmöte kommit överens om att föreslå att svenskan skulle bli valfri på grundskolans högstadium. De viktigaste motiveringarna som anfördes i kulturutskottets betänkande var behovet av större valfrihet och ökat utrymme för andra europeiska språk.
Den riksdagsdebatt som följde 1990 beskrivs utförligt i den historiska analysen. Här nämns förslag om frivillighet i enspråkiga kommuner och experiment med alternativa modeller. Den obligatoriska svenskans försvarare betonade bland annat det nordiska samarbetets framtid, Ålands möjligheter att kommunicera med Finland och tvåspråkigheten som en kulturpolitisk rikedom för landet. På motståndarsidan samverkade två argument: osäkerheten om nyttan och till följd därav den bristande motivationen för svenskstudierna. Varken motivationen eller krafterna ansågs räcka till för två språk (bland de finskspråkiga eleverna).
Segern för svenskan i riksdagen 1990 blev till slut betydligt klarare än beslutet att införa den 1968: 159 riksdagsmän röstade mot och bara 28 för samlingspartiets/kulturutskottets förslag. Till obligatoriets seger medverkade troligen statsminister Harri Holkeris vädjan att inte i det dåvarande politiska läget rubba språkfreden med ogenomtänkta förslag. Finland var just då år 1990 på väg in i en djup depression, och de ekonomiska framtidsutsikterna var mycket dystra vid tiden för omröstningen i riksdagen.
Studentexamen 2004
Följande stora batalj gällde valfriheten i studentexamen, en fråga som vädrats några gånger förut men som ledde ända fram till remissdebatt i riksdagen år 2004. Även här behandlas de många motiveringarna och argumentationen utförligt i "Den obligatoriska svenskan i Finland". Beslutet att införa valfri svenska i studentexamen ledde till en statusförlust för det andra inhemska språket. Eftersom det huvudsakligen är studentexamensproven och inte vitsorden på gymnasiets avgångsbetyg som räknas vid antagningen till högskolorna, uppstår lätt uppfattningen att de prov som inte måste avläggas i studentexamen är mindre viktiga. Följden blev en attitydförsämring och en kraftig minskning av deras antal som skriver svenska i studenten.
Geber analyserar både de politiska konstellationerna och argumenten i samband med debatterna om svenskan i skolan under årtiondenas lopp. Argumenten för och emot indelas i fem kategorier.
- De samhälleligt-juridiska har funnits med från första början och utgår från svenskans ställning i grundlagen och språklagstiftningens krav på kunskaper i det andra inhemska språket. Språklagen säger inte att alla måste lära sig det andra inhemska språket redan i skolan. Lagen ger medborgarna rätt till en viss service på sitt modersmål och rätten att uträtta vissa ärenden på finska eller svenska i tvåspråkiga ämbetsdistrikt.
- De pragmatiska argumenten utgår från nyttan av att kunna svenska alternativt nyttan av valfrihet.
- De pedagogiska argumenten utgår från elevernas kapacitet att lära flera språk. Motståndarna till svenskobligatoriet anser att alla elever inte klarar av att läsa flera språk medan förespråkarna förundrar sig över att de finskspråkiga eleverna anses klara av färre språk än de svenska.
- De historisk-kulturella argumenten bygger på Finlands historia och det nuvarande Finland som en del av Norden.
- De organisatorisk-ekonomiska argumenten är aktuella i synnerhet i en situation då kommunerna, som betalar för skolundervisningen, står inför nedskärningar av olika slag.
Genomgången av debatterna om svenskans ställning och omröstningsresultaten visar att de politiska konstellationerna och de samhälleliga och världspolitiska bakgrundsfaktorerna vid de kritiska tidpunkterna har varit olika. På 1930-talet var det bara en liten grupp finska riksdagsmän på den ultranationalistiska högerkanten som föreslog svenskans utgång eller valfrihet som läroämne i de finska läroverken. Därefter skapade krigen försoning mellan språkgrupperna.
Efter andra världskriget gick engelskan starkt framåt i hela världen, något som påverkade debatten om svenskan inför grundskolereformen på 1960-talet. När språkfrågan smögs in i riksdagens kulturutskott 1990 och debatten blossade upp på nytt fanns de ivrigaste motståndarna mot den obligatoriska svenskan i samlingspartiets ledning. I och med Sovjetunionens fall och inträdet i EU försvagades nordismen, något som gett utslag i senare försök att utmönstra svenskan ur obligatoriet i grundskolan och dessutom föranlett mindre nordiskt innehåll i andra läroämnen.
Nu, 2010, verkar skolsvenskan i stället ha starka försvarare i Samlingspartiets ledning (trots ungdomsfalangens motsatta initiativ på partidagen i juni), medan Centerpartiets ledning av regionalpolitiska skäl ställt sig skeptisk till nyttan av skolsvenskan och även De Gröna har vacklat.
Den ökande invandringen och ryskans växande inflytande i östra Finland är nya faktorer som på 2000-talet skapat ett tryck mot svenskan.
Erik Geber: Den obligatoriska svenskan i Finland - en historisk analys, Magma-pm 1
