Mina svägerskor tycker att de är finlandssvenska. Jag har alltid avvisat tanken av språkliga skäl: ingen av dem talar svenska. Visst har några av deras släktingar varit svenskspråkiga - men deras mor var helfinsk och deras far var rysk till sitt ursprung.
Hans föräldrar var helt ryska, men när de bosatte sig på Sveaborg, valde de ett nytt, svenskt namn för sin familj. Och så hände det ytterligare på 1930-talet så att min svärfar bytte namn en gång till och valde sig ett helfinskt namn.
Han gjorde en fin karriär inom militärbranschen och ville inte diskutera språkfrågorna. Hans mamma hade talat ryska med honom när han var liten; han hade talat svenska med sin ryska fader och pojkarna på Sveborg - och därmed basta.
Vilket var ditt modersmål då, frågade jag en gång. Han tittade på mig lite förvirrat och svarade just ingenting.
Svärfadern bor nu på ålderdomshemmet och har förlorat minnet. Han talar ett spillrat språk - som en gammal diplomat har han ett stort förråd av förfinade fraser som han fortfarande använder med precision och artighet även om han inte svarar just på de frågor som har ställts. Dessa fraser kommer nu bara på finska, vilket är litet underligt, om man tänker på hans utlandskarriär och hans vida språkkunskaper - i sin krafts dagar kunde han tala fem, sex språk flytande.
När jag en gång igen besökte honom i ålderdomshemmet tog jag en bok med Signe Branders fotografier med mig. Jag visade bilderna för honom, och den artiga diplomaten försvann, och min svärfar tittade mycket intensivt på mig och sade på renaste svenska; medan han pekade på en bild från Södra hamnen t: Där väntade jag på pappa.
Så kanske är mina svågerskor finlandssvenska ändå. Som så många, så också deras farföräldrar hade velat integrera sig i det finska samhället och i det sveaborgska miniatyrsamhället på köpet. I början av 1900-talet var det kanske lättare att vara "hurri" än "ryssä".
Och kanske är svenskheten mera lockande ännu - för inte har jag någonsin hört mina svågerskor påstå att dom är finlandsryska.
