För en tid sedan skulle jag i väg med ett tidigt flyg till Stockholm. I svinottan tog jag en taxi till fältet, och körningen visade sig vara chaufförens sista för natten. Jag var sömnig, han var pigg och pratglad. När vi kom fram var jag inte bara pigg, utan också glad. Utan att chauffören hade en aning om att han lade ut texten för en finlandssvensk språkforskare, som bl.a. sysslar med språkpolitik, så gav han mig en perfekt föreläsning i ämnet. Min insats bestod mest i att jag svarade "kyllä" i olika tonlägen.
Min chaufför hade tillsammans med sin fru kommit från Irak till Finland för 25 år sedan. Den exakta orsaken till att de hade lämnat sitt hemland frågade jag inte om. Det räckte att få veta att de båda är kurder. De hade först bottsatt sig inne i landet och där gått på kurs i finska - ett språk som chauffören talade perfekt. Kanske var det det faktum att jag skulle flyga till Stockholm som fick chauffören att nämna att en av hans släktingar bor i Sverige. Att svenska talas i Finland och finska i Sverige var han helt på det klara med. Det är här som hans åsikter om språkpolitik kommer in.
Alla länder har sina diktaturer, suckade chauffören. På vilket sätt då, undrade jag och tänkte på blodiga regimer, terror och tortyr. Hemma blev jag tillsagd att inte tala kurdiska, utan arabiska, men då sade jag ifrån att varje människa har rätt till sitt modersmål, berättade han, och jag instämde. Det är likadant i Finland, tyckte han, här ska alla bara tala finska och här förstår man inte nyttan av att kunna andra språk, t.ex. svenska som ändå är språket i grannlandet. Han kunde inte själv svenska, utan umgicks med alla sina finländska vänner på finska, men han uppmanade sina barn att använda och utveckla sin skolsvenska med familjens finlandssvenska vänner.
Utan att jag ställde frågan fick jag veta att alla i det kurdiska hemmet självfallet talade kurdiska och finska och andra språk man lärt i skolan. Och alla betydde både barn och barnbarn. Kurdiskan var länken till släkten i hemlandet och i andra länder, kurdiskan var nyckeln till den egna kulturen och traditionen. På samma sätt måste ju finskan i Sverige och svenskan i Finland fungera, filosoferade min chaufför, och jag kunde ju bara ge honom rätt. Minst tvåspråkig måste man vara, men gärna ha ytterligare språkkunskaper.
För min chaufför var modersmålet en hjärtesak. I likhet med andra kurder hade han erfarenhet av att bli trakasserad på grund av sitt språk. Färden till flygfältet är inte så lång. Jag hann aldrig ställa de frågor som hans utläggning så småningom väckte. Hur såg han på tvåspråkigheten, dvs. närmast på möjligheten för en tvåspråkig individ att ha två modersmål? Hans barn, och speciellt hans barnbarn, måste ju ha ett annat förhållande till finskan än han själv, som först som vuxen har lärt sig språket. Hjärtat har två kammare – det finns utrymme för två språk. Jag hade också gärna frågat om den finska skolan hade kunnat erbjuda undervisning i eller på kurdiska, eller om familjens bevarade färdighet i kurdiska i första hand gällde talspråket.
Jag fick nöja mig med den inblick i en kurdisk familjs språkfostran som jag hann få på en dryg kvart. Den väckte min sympati och min respekt. Att föra över språk och kultur från en generation till en annan ställer krav också på en finsk-svensk tvåspråkig familj. Men hur mycket svårare är det inte att bevara ett språk som inte har samma djupa, flerförgrenade rötter som finskan i Sverige och svenskan i Finland har?
Min kurdiske chaufförs resonemang om språk – modersmål och andra språk i majoritets- eller minoritetsställning – gav uttryck för något som jag har kämpat för i hela mitt vuxna språkforskarliv. Jag önskar att vi finländare, oavsett modersmål, skulle begripa att arbete för ett språk, inte innebär arbete mot ett annat. Vi har rätt att bry oss om vårt finska eller svenska eller kurdiska modersmål, utan att andra språk känner sig hotade. Tänk att det ska vara svårt att förstå.
