Den dagen finlandssvenskarna avstår från nationalspråkstänkandet finns inte mycket kvar av svenskan i Finland. skriver Kenneth Myntti i Vasabladets ledare (9.11.)
"Michael Ekman, forskare vid Svenska litteratursällskapet, anser att det finlandssvenska politiska etablissemanget med Svenska Finlands folktings bas Anna-Maja Henriksson (SFP) i spetsen kompromisslöst har bundit upp sig med stenknut.
Med stenknuten syftar han på Folktingets ståndpunkt om Finland som ett land med två teoretiskt och praktiskt jämställda folkgrupper och två nationalspråk. I sin debattartikel i Hufvudstadsbladet (24.10) föreslår Ekman att detta nationalspråkstänkande med tanke på svenskans försvagade roll inom landet borde ge vika för ett mer modernt minoritetstänkande.
-Vad vi behöver är en omdefiniering av vår identitet till en minoritetsidentitet och en anpassning av den finlandssvenska politiken till en minoritetspolitik, skriver Ekman, som också hänvisar till att finlandssvenskarna framöver kunde hämta stöd ur internationellt gångbara principer för minoritetsskydd.
Må det?
Egentligen är det beklagligt att medvetenheten om vad dessa europeiska fördrag erbjuder i form av praktiskt juridiskt skydd är så liten. Om möjligt är det ännu mer beklagligt att akademiskt utbildade finlandssvenskar så flagrant spelar krafter som Sannfinländarna i händerna.
Som bekant gjorde ju unga sannfinländare för några veckor sedan ett utspel om ett enspråkigt Finland. Denna falang har nu en allierad på Svenska litteratursällskapet.
Eftersom Michael Ekman inte är ensam med dessa tankar om en minoritetsstatus är det helt på sin plats att Folktinget och Svenska kulturfonden nu en gång för alla utreder skillnaderna mellan en nationalspråksstatus och en europeisk minoritetsstatus. Den kan inte komma till annan slutsats än att en grundlagsfäst status för svenskan som nationalspråk innebär ett starkare språkligt skydd än ett europeiskt minoritetsskydd.
Ett exempel:
Trots att ungrarna i Slovakien åtnjuter en status som minoritet såg slovakiska staten senaste sommar inga hinder för en ny språklag som ger underlag för straff för den tjänstemän som dristar sig att betjäna kunder ur minoritetsbefolkningen på kundens eget språk.
Att en sådan språklag inte är förenlig med de europeiska fördragen är givet, men i brist på sanktionsmöjligheter står det övervakande organet Europarådet handfallet.
Emedan Köpenhamnskriterierna gäller enbart nya medlemsländer saknar också EU möjligheter att rätta till förhållanden i så kallade gamla EU-länder.
Med tanke på hur stora minoritetsproblemen är i de postkommunistiska länderna som nyligen har blivit medlemmar i EU är det utopiskt att tro att mellaneuropeerna först av allt skulle träda upp till finlandssvenskarnas försvar.
Den dagen finlandssvenskarna avstår från nationalspråkstänkandet finns inte mycket kvar av svenskan i Finland. Michael Ekman gör finlandssvenskarna en björntjänst då han framställer den nuvarande statusen som något förstelnat och gammalmodigt.
Förhoppningsvis kan Folktingets och Kulturfondens utredning bidra till att kväsa denna typ av undfallenhet i det finlandssvenska samfundet."
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=51177
