I ungefär tio års tid har nordiska språkforskare, ofta med en bakgrund i språkvården, ägnat tid och krafter åt språkpolitik. Det första kompletta språkpolitiska handlingsprogram som kom ut var det grönländska (2002). Som bäst skrivs ett handlingsprogram för finskan i Finland. Svenskarna, danskarna, finlandssvenskarna, ålänningarna, samerna (i Sverige), norrmännen, färingarna och islänningarna är redan klara med sina dokument.
Man skulle tro att det går en skiljelinje mellan språkpolitiska program för "stora" språk (många talare) och "små" språk (få talare), men så är det inte. Det viktiga är inte antalet talare, utan antalet domäner (användningsområden) där ett språk ledigt kan användas. För t.ex. grönländskan och isländskan är det viktigt med inhemska termer i stället för danska (eller engelska) lånord. Målet är att det ska gå att använda språket till allting alltid. Särskilt på Grönland har samhällsutvecklingen gått så snabbt så språket inte vill hinna med. Nya domäner tillkommer som behöver termer och fackuttryck. Detta kräver samarbete mellan språkexpertis och facklig expertis.
De centralskandinaviska språken – svenska, danska, norska – har många talare och används inom alla samhällets domäner: inom familjen, på alla nivåer inom utbildningssektorn, i medierna, i kulturlivet, av myndigheterna. Men hur är det med språket i företagsvärlden, i forskningen och i populärkulturen? Här råder konkurrens med engelskan. I takt med att engelskan tar över domäner så slutar man utveckla svenskans, danskans, norskans ordförråd när det gäller vissa specialområden. En kraftig kräftgång kan leda till att det inte längre går att tala och skriva på avancerad nivå om t.ex. medicin, ekonomi eller naturvetenskap på det egna modersmålet. Uttrycket att man ska tala med "bönder på bönders språk och med lärde män på latin" kommer att bli en realitet med engelskan på latinets plats. "Bönderna" blir då utan den kunskap, den folkbildning, som "de lärde" hittills har kunnat förmedla på det gemensamma modersmålet. När man låter "det nya latinet" komma in som undervisningsspråk redan i skolan så drabbas utvecklingen av det egna modersmålet hos barn och unga.
Något förenklat kan man konstatera att medan grönlänningar och islänningar medvetet strävar efter att expandera sina språk, så kämpar svenskar, norrmän och danskar för att deras språk inte ska tvingas retardera. I grunden är det samma kamp det handlar om - kampen att bli/förbli ett komplett samhällsbärande språk.
Den nordiska språkpolitiken är en gemensam rörelse som bygger på samma värdegrund. Ingen politik är ju frikopplad från värderingar. De flesta av de språkpolitiska programmen har tillkommit på uppdrag av någon politisk instans på hög nivå. Ansvaret för arbetet med ett program för finskan i Finland ligger på Forskningscentralen för de inhemska språken, en expertorganisation som ministeriet förefaller att vilja banta ned till anorektiska mått. Det blir ett bra program, men kommer de politiska beslutsfattarna att acceptera innehållet och följa ens några av de rekommendationer som expertgruppen lägger fram? Har man styrka och förstånd att gå från ord till handling i Finland och i de andra nordiska länderna?
Språkpolitik är egentligen en för viktig angelägenhet för att lämnas till politiker. Problemet med de folkvalda i stat och kommun ligger inte i bristande förstånd, utan snarare i ett för kort tidsperspektiv. Kloka språkpolitiska beslut kräver en framförhållning som sträcker sig över flera generationer. I ärlighetens namn måste dock sägas att det inte alltid är så lätt att förutskicka att ett beslut faktiskt kan få språkliga konsekvenser. Om språk blev ett s.k. politikområde i Finland så som i Sverige så skulle detta innebära att beslutsfattarna blev tvungna att överväga effekten på språket/språken av varje politiskt beslut innan det tas. Politikernas kunskap i språkpolitik och förmåga att ansvar för landets språk skulle växa på nolltid.
