Vi som på olika sätt och inom olika områden arbetar med och för svenskan i Finland har redan länge uttryckt vår oro för den sjunkande färdighetsnivån i modersmålet hos ungdomar och unga vuxna. Vi vet att detta inte är något speciellt för unga finlandssvenskar, utan att samma slags språkliga osäkerhet också förekommer t.ex. på finskt håll.
Motsvarande oro uttrycks också i Sverige. Vi sitter ändå inte alla i riktigt samma båt - den finlandssvenska båten är rankare och sjön är gropigare. Där man i en majoritetskontext ser bekymmer ser man i ett minoritetssammanhang problem.
I sommar har jag läst det nyutkomna handlingsprogrammet för finska språket och särskilt fastnat för det kapitel som gäller skolan. Suomen kielen tulevaisuus. Kielipoliittinen toimintaohjelma har getts ut av Forskningscentralen för de inhemska språken. Det finns också på nätet www.kotus.fi. Jag ska återge några av de tankar om modersmålsämnets nuläge som läggs fram i programmet.
Modersmålet är ett kärnämne i skolan på alla stadier. Läroplanen är ambitiös redan i lågstadiet, men har klassläraren i sin utbildning verkligen fått den redskapsback som krävs för att leva upp till den? På högstadiet undervisar ämneslärare i modersmålet, men också på denna nivå är läroplanens ambition nästan övermäktig. Läroplanens ideal och lärar- och ämnesutbildningens inriktning och omfång - går de verkligen ihop?
Modersmålsundervisningen i grundskolan har en fortsättning dels i olika yrkesinstitut, dels i gymnasiet. Hur en yrkesinriktad modersmålsundervisning ska utformas i praktiken tycks vara litet luddigt. Gymnasiets modersmålsundervisning har en annan status redan av den anledningen att undervisningens resultat mäts och vägs i studentexamen.
I handlingsprogrammet konstaterar man att modersmålsämnet sedan 1990-talet har utsatts för ett antal utbildningspolitiska reformer av vilka åtminstone två har haft påtagligt negativa följder. För det första övergick man (1993) till det s.k. klasslösa gymnasiet. För det andra infördes en ny timfördelning som skar ned mängden modersmålsundervisning med 25 procent. I stället för en kontinuerlig modersmålsundervisning ägnar man sig nu åt korvstoppningsmetoden, men har färre undervisningstimmar till sitt förfogande. Det man hetspluggar lär man för skolan, inte för livet. I samma veva ville man också göra modersmålet till ett frivilligt ämne i studentexamen, men förslaget stoppades.
Studentexamensnämnden följer förstås upp hur årskurs för årskurs klarar skrivningarna i alla ämnen. Så har man också gjort med modersmålet, och handlingsprogrammet redogör för resultaten i den finska skolan. Resultaten är egentligen inte överraskande, men nog är de sorgliga. Ju färre avlagda gymnasiekurser i modersmålet, desto klenare chanser till ett högre betyg i studentexamen. För att kunna skriva bra räcker inte de obligatoriska sex kurserna till, vilket de väl egentligen borde. Ännu mer sorgligt är det att gymnasisterna inte nödvändigtvis fyller de krav på modersmålsfärdighet som egentligen ställdes på dem redan i grundskolan. Skillnaden mellan resultaten i skrivningarna 1995 och 2002 är påfallande: Antalet lubenterbetyg (det nästlägsta betyget i den 6-gradiga skalan) har ökat med 50 procent. Betygen har över lag rutschat nedåt med fart.
Den finländska skolan - för detta gäller bägge språkgrupperna - kan inte längre garantera att de ungdomar som börjar studera vid universiteten behärskar sitt språk i skrift på den nivå som är nödvändig för teoretiska studier. Studierna vid yrkeshögskolorna påverkas säkert också. När man till detta lägger handlingsprogrammets uppgift om att finländska gymnasister har mindre undervisning i modersmål och litteratur än ungdomar i andra OECD-länder så börjar man undra hur finländska politiker och landets utbildningsansvariga personer riktigt tänker, om de tänker. Förhoppningsvis bekantar de sig med det finska handlingsprogrammet vars tankar och förslag väl kan tillämpas oavsett språk.
Lektyr med substans!
