Den 1 juli träder den svenska språklagen i kraft. Länge har svenskans ställning i Sverige varit så självklar att den inte har behövt diskuteras, men nu har man efter ett några års förberedelser kommit till skott. Resultatet är en lag som i berömvärd svensk stil också berör landets språkliga mångfald. Svenska är landets huvudspråk, ett antal andra språk (bl.a. finskan) har minoritetsstatus och invånarnas rätt att lära fler språk vid sidan av svenska tryggas.
För oss finländare är det naturligt med lagar och bestämmelser som gäller språkliga rättigheter och skyldigheter. För svenskarna har tanken behövt mogna. Dels har man upplevt att utnämningen av ett språk till landets huvudspråk kan tolkas som en ringaktning av andra språk som används i landet. Den som kommer utifrån lägger ändå märke till med vilken schwung invandrare med olika modersmål kommunicerar med varandra just på svenska. Om man inte kan varandras språk, då tar man till svenska i Sverige och till (oftast) finska i Finland, sällan till engelska. Huvudspråket förenar vid behov invånare med olika modersmål; någon värdering eller något förtryck handlar det inte om.
Dels har man tyckt att en språklag är tandlös om inte ett brott mot lagen kan bestraffas. Går man mot rött ljus så polisen ser det så får man åtminstone böter, men om man blankt vägrar ge service på det språk som en individ har rätt att kräva vad händer då. Vi finländare vet att det enda vi kan göra är klaga på den serviceovilliga tjänstemannen högre upp i den aktuella myndigheten eller knyta näven i byxfickan. Inom den privata sektorn, som språklagen inte täcker, kan vi välja att byta affär. I praktiken tar man till många olika lösningar innan man upplever ett behov att åberopa språklagen. Tjänstemannen kan be om handräckning av en språkkunnig kollega, jag kan tala mitt språk och tjänstemannen sitt (en ovanlig, men fungerande lösning) eller jag kan övergå till tjänstemannens språk och bara hoppas att min terminologi räcker till.
När vår språklag öppnades och reformerades gjorde man minst en viktig förändring. Man ålade myndigheterna att självmant och aktivt erbjuda service på kundens språk. Nu är det inte längre min sak att be om service, utan den myndighet jag vänder mig till ska ha beredskap att komma mig till mötes. Härigenom blir perspektivet ett helt annat. Förmågan att ge service på flera språk beroende på kundernas behov blir en del av myndigheternas tjänstekvalitet, och då handlar det psykologiskt om något annat än om en skyldighet att svara upp mot någon annans rättighet. Språklagens tillämpning blir en integrerad del av varje myndighets kundtjänst och kan beaktas när tjänstekvaliteten bedöms.
I hur hög grad, var och när, språklagens tillämpning lyckas kan vi numera följa genom den berättelse som statsrådet under varje valperiod tillställer riksdagen. Den första lämnades 2006, den senaste nu i vår (Statrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 finns på www.jm.fi.) Samtliga tillfrågade instanser är uppenbart medvetna om vad språklagen syftar till. En del (spec. ministerierna) förlitar sig ändå främst på språklagens blotta existens, medan andra (spec. tvåspråkiga kommuner) försöker hantera verkligheten.
Statsrådets berättelse är ett mångsidigt sammansatt dokument med många goda, konkreta förslag till vad som kan göras på olika nivåer i samhället. Berättelsen är intressant läsning för den enskilda medborgare som vill följa med utvecklingen i samhället i stort. Berättelsen borde vara obligatorisk läsning för ministrar, kanslichefer, myndighetsbossar, informatörer och givetvis för alla tjänstemän som är någon myndighets ansikte utåt. Berättelsens upplägg rekommenderas även för den svenska myndighet som ska kolla upp effekten av den svenska språklagen. En språklag behöver inte handla om brott och straff för att respekteras. Redan det faktum att den existerar visar att invånarnas språk värdesätts och tryggas av samhället. Och samhället - det är ju vi oavsett modersmål.
