Våra presidenter har bemödat sig om sina kunskaper i svenska. Mauno Koivistos proletära bakgrund i Åbo hindrade honom inte från att anamma en närapå perfekt tvåspråkighet. Hans efterträdare Martti Ahtisaari lärde sig utmärkt svenska bland annat genom sin första utlandskommendering i Asien under svensk kyrklig regi. Tarja Halonen gjorde sitt bästa när jag för en del år sedan på anstiftan av Micce Franck och Johan Storgård ledde ett TV-samtal från Svenska Teaterns scen under rubriken ”Tvångssvenska på Svenska Teatern”.
Halonen var synbart nervös men klarade provet alldeles utmärkt, behövde inte söka ord mer än någon gång. Realiteten vad språket beträffar har alltså varit denna. En enda gång och under en kort period från augusti 1944 till mars 1946 har en svensktalande, nämligen Mannerheim, utövat presidentämbetet, vilket han sakligt sett också hade gjort från december 1918 till följande sommar, då Ståhlberg valdes.
Paasikivi, verksam i vårt statliga liv under praktiskt taget sex decennier, älskade att pryda sina anteckningar med svenska citat, av vilka ett, enligt hans påstående ur en operett, förtjänar att upprepas här: ”Jag fattar icke just så snart, /Men det är så underbart, / Hur efteråt blir allting mig så klart”.
Med dessa anteckningar om svenskan vill jag förvisa varje kommande debatt om presidentämbetet till ett annat plan än det språkliga. Det spelar visserligen en viss roll om presidenten håller fast vid vår formella tvåspråkighet, men det är inte på basen av ett språkprov som presidenten väljs, ibland (närapå) trots svenskspråkighet (Elisabeth Rehn). Att valet av många uppfattas såsom ideologiskt framgår av stödet för Rehn; man ville inte rösta på en ”socialist”.
Efter Kekkonen har dessa ”socialister” alltså framgångsrikt kunnat besätta posten, vilket dock denna gång, inom en snar framtid, skapar problem för vänstern, av brist på trovärdiga kandidater. Den mest trovärdiga, Paavo Lipponen, har lyckats förstöra åtminstone en del av sitt anseende genom sitt arbete som agent för det ryska Gazprom, dock av allt att döma mot god betalning.
Eftersom frågan om presidentens makt och maktutövning tycks förbli aktuell kan man fråga sig i vilken mån de ”socialistiska” innehavarna av posten har gynnat ”de egna”. Inte speciellt mycket, men det finns en doft av favoritism i vissa av Tarja Halonens utnämningar. Också tycks hon föredra kvinnor på diplomatiska chefsposter, vilket egentligen är naturligt efter den långa mansdominansen.
I samma veva håller UM vad högre poster beträffar att snabbt förfinskas, men det är också naturligt. UM-karriären lockar allt färre svensktalande. Att Halonen vill äta EU-toppmiddagar med egen tallrik är en bisak. Ett är i varje fall uppenbart, att ”folket” har ett större intresse att delta i valet av president än vid kommunala eller riksdagsval. En president avklädd alla maktbefogenheter, som kungen av Sverige eller Tysklands president, kan knappast locka folket att rösta. Presidentvalet är den enda direkta kanalen till beslutsfattande som vi har.
Å andra sidan förutsätter det mångtydiga begreppet representativ demokrati att folket väljer företrädare, som i sin tur fattar beslut på en fullmakt från folket. Men det är inte en öppen fullmakt, vare sig för presidenten eller statsrådet, medierna ser till att en stark opinionsyttring kan få ledningen på andra tankar. Nu gäller det för folket att först få en statsminister, sedan en president. Vad båda beträffar är jag tacksam om de inte heter Vanhanen eller Halonen. Vi kan avvara båda och hoppas på något bättre.
