Jag vet inte, har aldrig efterhört (det är lite sent) på vilket språk jag blev född. Det sägs att barn i mycket lite framskriden ålder tar intryck av omgivningens språkmelodi. Det hade rentav varit tänkbart att lära mig lite kinesiska, men knappast i det barnbördshus (sedermera nedlagt) vid Bulevarden i Helsingfors där händelsen ägde rum, vid en tidpunkt på dygnet som diverse kvacksalvare vid många tillfällen förgäves efterhört. Jag vet inte om de skriver sina horoskop enligt GMT eller lokal tid, och klockan kan ju gå efter eller före.
Frågor om födelsespråk ställs praktiskt taget aldrig, men blir kanske aktuellt i samband med diskussionen om att födas i Ekenäs eller icke.
Däremot skulle jag gärna vilja veta vilket språk jag har rätt att dö på. Frågan är inte så banal som det låter. I vidare bemärkelse gäller den sjukvården i landet, läkarnas modersmål och allmänna språkkunskaper. Själv har jag, det vill jag genast säga, inte haft några som helst svårigheter i det tvåspråkiga sammelsurium som våra läkarstationer och sjukhus består av, men jag vill också medge att jag försökt föredra svenskspråkiga läkare framom finskspråkiga, utom i de fall där valet förefaller absurt; en kirurg talar i huvudsak genom de instrument han eller hon använder och har ingen verbal kommunikation om patienten är nedsövd. Däremot kan det naturligtvis bereda nöje att lyssna till kirurger, om man är delbedövad och parkerad bakom ett skynke. Svär kirurgen ofta är det något fel. Ingen är fullkomlig, varken kirurgen eller jag.
Med tanke på att den svenskspråkiga delen av verkligheten i Finland uppgår till fem procent och trots att svenskspråkighet något prefererats när det gäller blivande läkare och jurister ser jag det som sannolikt att möten med vårdpersonal av olika slag i framtiden huvudsakligen sker på finska, i förekommande fall på något annat språk, om kompetent invandring från utlandet uppmuntras. Man får ju inte förutsätta att thailändska sjukvårdare primärt lär sig svenska om de inte av någon anledning placeras på en ort där svenskan är dominerande. Men även där förekommer i stigande utsträckning folk som inte kan svenska, medan praktiskt taget alla finlandssvenskar under en viss ålder talar finska.
Jag befinner mig inte i farozonen, vad jag vet, och har inga svårigheter med de språk som jag någorlunda behärskar, men måste medge att jag ibland blir stum när jag på finska eller något annat språk utom svenska skall försöka förklara fysiska symtom. Orden tryter. Själsliga tillstånd, det sysslar ju en författare med, är lättare att förklara. Det kan rentav inträffa, på finska, att vissa ord åtminstone tillfälligt bortfaller och gör mig dummare än vad jag i vanliga fall tror mig vara.
Anledningen till att indirekt och direkt språkrelaterade problem i övrigt diskuteras torde vara att vederbörande anser dem vara socialt viktiga, medan problemet "dö på svenska" närmast kanske uppfattas som en kuriositet och är pinsamt att tala om. Det finns ju olika slag av vårdtestamenten och förberedelser för en kommande oundviklig hädanfärd, men dö på svenska förekommer vad jag vet inte på agendan. Vad som händer efteråt är komplett likgiltigt, där är vi alla mållösa och språklösa.
Sedan kan man med skäl fråga sig om möjligheten att dö på sitt eget språk är garanterad i ett mångspråkigt Europa, där större språkkulturer alltjämt försöker hävda sin hegemoni, ibland dock till förmån för den västliga världens lingua franca engelskan. Så kan det rentav tänkas gå även för oss, man dör inte på svenska eller finska, utan på engelska.
Det handlar om en livskvalitet också på sluttampen av livet. Bristande intresse från samhällets sida kan bero på att människor som passerat normal pensionsålder är socialt onyttiga och dyra i drift. Man vinner inga val på på en så fånig slogan som "dö på svenska".
Jag tänker ändå, ursäkta uttrycket, hålla den vid liv.
