Det är rätt dyrt att bli medlem av Finlands riksdag, därest man inte anser sig ha tillräcklig trovärdighet på gatan (street credibility) eller tror sig vara så känd och omtyckt att väljarna med nöje stöder invalet, dvs rittar dit rätt siffra.
Så omtyckt var jag en gång i tiden att döttrarna till en vän i bekantskapskretsen påstod sig ha röstat på mig. Problemet var att familjen bodde i Esbo och jag var kandidat i Helsingfors. Jag tog aldrig reda på vem som hade fått dessa borttappade röster på andra sidan valkretsgränsen.
Men det kostade pengar, även för mig. Undantagen för min del har bestått av kommunalval, både i Helsingfors och Ekenäs. Jag har där ställt upp för olika politiska grupper och aldrig egentligen haft penningproblem, eftersom mitt eget intresse varit så lamt att jag inte slösat pengar på reklam eller på att frysa vid valstugor och dela ut broschyrer. Jag har inte heller praktiserat den metod som blivit allt vanligare, övertalning via nätet och dess mångfaldiga försumbara möjligheter.
Medan diskussionen om stöd till olika kandidater pågår i samhället är det rätt tyst om hur man blir invald i riksdagen genom Sfp. Man har nöjt sig med konstaterandet att den förening för ett tvåspråkigt Finland som i praktiken styrs av tidigare ordföranden (partihövdingar, som det hette en gång i tiden) delar ut bidrag till kandidater som denna grupp anser vara lämplig eller valbar. Så enkelt är det inte.
Man kunde föreställa sig, men det låter lite naivt, att bidrag också skulle kunna ges exempelvis till socialdemokratiska eller gröna eller rentav konservativa kandidater. Allt för tvåspråkigheten! Så långt sträcker sig frisinnet inte. Om man anser, och många anser, att finlandssvenskhetens politiska framtid är lika med Sfp, är det naturligt att enbart stöda det egna Partiet och dess kandidater.
Så mycket pengar finns inte i denna förening att alla kandidater skulle få pengar på ett jämlikt sätt. Föreningen är selektiv.
När jag ställde upp för första gången till riksdagen år 1987 tillsköt jag rätt mycket egna pengar, resten kom från bidragsgivare som jag på den tiden inte kände närmare. Jag antog att det var Partiet, troligen var det denna välfinansierade förening. Det gick vägen, också följande val 1991, då jag var fast etablerad som "huvudkandidat" i Helsingfors. Men när jag tolv år senare skulle göra comeback, även nu finansierad med egna och andras, dvs troligen föreningens pengar, visade sig att jag varken var huvudkandidat (det var Eva Biaudet) eller tillräckligt attraktiv för att kunna rädda ett andra mandat.
Då hade jag gjort en avstickare till socialdemokratin genom Europavalet 1996 och tappat patinan av att vara en tvättäkta Sfpare.
Kärnfrågan, nu och senare, lyder: Väljs alltid "de bästa" till riksdagen, oberoende av finansiering, eller är det pengarna som styr?
Jag tror inte att en alternativ riksdag, bestående av dem som inte haft råd med PR och reklam, vore bättre än den nuvarande. Vi har de politiker vi förtjänar, på gott och ont. Vårt samhälle skulle se likadant ut om det inte funnits en Halonen, Vanhanen eller Wallin.
