Den gångna sommarens rötmånadshistoria nummer ett var väl partiernas valfinansiering. Med etiketten avser jag dock ingalunda att avslöjandena och debatten skulle ha varit av rötmånadskaraktär, utan snarare att valfinansieringen genomsyrats av röta.
Mer av klassisk rötmånadskaraktär var då den lilla debatt som den socialdemokratiske veteranpolitikern Antti Kalliomäki initierade om framtida regeringsbaser. I början av augusti gick han i en intervju för partiorganet Demari ut med budskapet att både Centern och Samlingspartiet nu har blivit så borgerliga i sin politik att SDP inte längre bör eftersträva regeringssamarbete med någotdera av dem. I stället förordade Kalliomäki en regering under socialdemokratisk ledning som i övrigt består av mindre och medelstora partier såsom Vänsterförbundet, De gröna och SFP.
Reaktionerna var blandade. Arbetarbladet kallade tanken "sympatisk", men tog ändå avstånd från den såsom orealistisk. I Hbl kallade professor Göran Djupsund utspelet "nytt och fräscht". HS påvisade på ledarplats hur omöjlig tanken är.
Den som klarast tog avstånd från hela tanken var en annan - större - sosseveteran, Paavo Lipponen. Han kallade Kalliomäkis koalitionskonstruktion "punavihreä mössö". Den beskrivningen kanske inte bara råkar vara nästan identisk med den som dåvarande moderatledaren Carl Bildt för några år sedan använde om det politiska vänsterblocket i Sverige, till vilket ju det gröna Miljöpartiet utan tvekan räknas: "rödgrön röra".
Den enda fördelen med Kalliomäkis modell vore att den skulle skapa klarhet inför val: väljarna skulle ha att välja mellan en borgerlig regering och en vänsterregering. Men där slutar fördelarna alltså.
Man behöver inte ens börja räkna upp de politiska nackdelarna, eftersom Kalliomäkis rödgrön(gulsvartgråbrun?)a faller redan på sin egen matematiska orimlighet. I den sittande riksdagen har de av Kalliomäki ratade Centern och Saml tillsammans 102 mandat. Även om de i nästa val kan tänkas förlora några mandat och hamna under det magiska 100-strecket skulle Kalliomäkis modell alltså förutsätta att alla andra partier är med i regeringen. Han utgick nämligen från en majoritetskoalition.
Det skulle alltså betyda att SDP utöver det säkert lättövertalade Vänsterförbundet (som visserligen under Paavo Arhinmäkis ledning nu tagit ett kliv vänsterut) måste locka med också både De gröna och SFP ur den nuvarande regeringskoalitionen och dessutom både Kristdemokraterna och Sannfinländarna - de svartgråbruna nyanserna på den ovan antydda färgskalan. Visserligen har en Arhinmäki och en Soini en del gemensamma politiska anletsdrag, men ...
Kalliomäki nämnde visserligen bara VF, De gröna och SFP, men en sådan koalition skulle nog stanna långt under 100-mandatsstrecket. Hans preferens var naturligtvis smickrande inte bara för De gröna utan också för SFP, som just i år har firat sitt 30-årsjubileum som "evigt" regeringsparti. De gröna kunde väl tänkas trivas väl också i en vänsterregering, även om våra finländska gröna är mer borgerliga än de flesta av deras broderpartier i Europa. Men varför skulle SFP trivas som det enda borgerliga alibiet i en i övrigt vänsterdominerad regering?
Att en sådan koalition i strängt språkligt avseende rentav kunde tänkas vara bättre än den nuvarande borgerliga koalitionen vore visserligen ett tungt vägande argument i sammanhanget, men frågan är om det skulle räcka för att inför väljarna legitimera ett så flagrant ideologiskt svek.
Nej, vad Kalliomäkis förslag i praktiken innebär är nog att SDP inte på allvar skulle sikta på att delta i nästa regering. Partiet skulle så att säga kasta in handduken redan på förhand. Inför riksdagsvalet 1991 gick man ändå inte så långt, utan det var först efter den borgerliga segern som SDP vägrade att så mycket som delta i regeringsförhandlingarna, och frivilligt (läs: så gärna) stannade i opposition.
Men så var läget då också snarlikt det vi får uppleva tjugo år senare, efter valet 2011: det gäller att rida ut en djup ekonomisk kris, vilket man inte klarar av utan utgiftsnedskärningar och skattehöjningar. 1991 var vi visserligen alltjämt på väg nedåt, och det med störtloppsfart, medan vi 2011 förhoppningsvis håller på att återhämta oss - i snigelfart. Men den gemensamma nämnaren är alltså att statsfinanserna måste räddas från kollaps.
Det kommer att svida, och kanske det är därför som en del socialdemokrater med Antti Kalliomäki i spetsen tycker att det vore lika så bra att inte behöva bära regeringsansvar. Precis som 1991, alltså.
Historien har en vidunderlig benägenhet att upprepa sig.
Björn Månsson är generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen
