En fråga som under längre tid besvärat mig handlar om huruvida en finländare (även en svenskspråkig sådan!) kan få kunskap om omvärldens tillstånd enbart genom att följa med de nationella nyhetsmedierna. Svar tyvärr nej. Det är intressant är att försöka säga varför.
Våra medier följer med ett visst intresse vad som anses vara nyhetsmässigt aktuellt i världen, väl att märka enbart ur vårt perspektiv. I Afganistan, för att ta ett exempel, opererar för tillfället över 20.000 militärer från många länder, främst USA, men de bortåt 200 finländarna och deras väl och ve fångar nästan helt intresset här hemma, utan att man ser alltför många försök till analys av vad som händer där och varför. Det enkla svaret är att folk varken har tid eller lust att veta mer.
Anledningen till att jag fäster mig vid detta är att jag under en tid av över 20 år försökt följa med vad våra fredsbevarare (otympligare ord finns knappast) sysslar med i olika länder. En viss fara har alltid omgett deras verksamhet, men få av dem har dött på grund av fientliga attacker. De flesta i bilolyckor, utom de som dödades i en meningslös israelisk terrorattack i södra Libanon.
Vad Afganistan beträffar är det hedervärt att man nu ägnar saken uppmärksamhet, även om det sker under propagandistiskt tillspetsade former; att vi skulle föra krig där borta. Alla operationer av detta slag som jag sett, vare sig Namibia, Golanhöjderna, Bosnien eller Libanon, innebar en viss fara för dem som var med.
Men världen i övrigt?
Krishärdarna är alltför många att räknas upp här, Men de försvinner ur den offentliga hanteringen så snart världsmedierna upphört att intressera sig, såsom just i fallet Libanon, där vår dåvarande utrikesminister Tuomioja gjorde en insats i samband med Israels destruktion av landets södra delar. Någon självständig värdering av vad som är nyhetsvärt gör inte våra egna medier.
Medborgarnas möjligheter att bilda sig en uppfattning om världsskeendet baserad på våra medier är i bästa fall är bristfälliga men i verkligheten nästan obefintliga. Ändå lever vi i en värld där beroendet av omnvärlden aldrig har varit större. Ta nu ekonomin. Om behovet av stål minskar i Kina stiger arbetslösheten i Torneå.
Men vad är alternativet? Själv var jag tidigare professionellt engagerad i detta, genom medlemskap i riksdagens (och senare EU-parlamentets) utrikesutskott. Den information man där fick var mångsidig och rik. Sedan jag lämnat dessa uppdrag har jag försökt uppehålla kunskapen genom ett antal internationella tidskrifter, väl medveten om att det kvittar lika vad jag anser om Darfur, eftersom jag inte tillhör kretsen av dem som påstås kunna ge svar på alla frågor. Dessa allvetare förekommer ju dagligen i våra medier.
Det kan ändå tänkas att "mannen på gatan" borde ha en uppfattning om världsskeendet. Hur får han den? I varje fall inte genom inhemsk förmedling, hur nyfiken han än annars vore.
Det föreligger en fara att denna man på gatan hemfaller till åsikter och beteenden som betonar att det vore en fördel för oss om vi isolerade oss från världen. Främlingshat, nej till EU, nej till bistånd, nej till fredsbevarande, med mera. Fördomar växer ur okunskap.
Kunskap om världen får inte överlåtas enbart till statsledningen. Den är kanske naken.
