Frontalkrock och dubbelkrock

Vad har kommunminister Mari Kiviniemi och president Tarja Halonen gemensamt? Jo, åtminstone det att de i sin strävan att driva vissa intressen har hamnat på kollisionskurs med självaste Grundlagen, skriver Björn Månsson i en gästkolumn för Magma.

"Det är i vitt skilda sammanhang Kiviniem,i och Halonen är på kollisionskurs med grudnlagen. Halonen har tillrättavisat Kiviniemi då denna försökt tumma på Grundlagen, medan Kiviniemi i gengäld hör till den regering som är på kollisionskurs med Halonen då denna är på kollisionskurs med Grundlagen. Komplicerat?

Låt oss bena ut fallen var för sig. För Kiviniemis del handlar det som alla vet om Mellersta Österbottens förbunds och särskilt Karleby stads orientering norrut eller söderut då den statliga regionförvaltningen reformeras. Karleby har alltid tillhört Vasa län, inte Uleåborgs, men Kiviniemi vill av uppenbara partipolitiska skäl hänföra staden norrut. Så här säger dock Grundlagens paragraf 122:

"När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att (min kursivering) den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder."

På finska är formuleringen tyvärr inte riktigt lika tydlig: "Hallintoa järjestettäessä tulee pyrkiä yhteensopiviin aluejaotuksiin, joissa (min kursivering) turvataan suomen- ja ruotsinkielisen väestön mahdollisuudet saada palveluja omalla kielellään samanlaisten perusteiden mukaan."

Som känt är de svensk- och finskspråkiga texterna likvärdiga, så det går inte att skylla på en dålig översättning i den ena eller andra riktningen. Men faktum är att den svenska tydligare säger ut det logiska sambandet mellan den första och den andra satsen: "så att" förklarar entydigt i vilket avseende områdena bör vara sinsemellan förenliga.

Den finska texten kan i värsta fall tolkas som mindre förpliktande: å ena sidan bör man eftersträva sinsemellan förenliga områden (till äventyrs kantänka i avseende å till exempel befolkningstäthet eller geografisk karaktär), och å andra sidan bör den språkliga servicen sedan tryggas inom dessa omåden.

Dessbättre har riksdagens grundlagsutskott, Justitiekansler och dessutom republikens president tolkat paragrafen så att den förpliktar till att välja den områdesindelning som bättre tryggar servicen på bägge nationalspråken. Därför har Karleby nu hänförts söderut.

Minister Kiviniemi försöker visserligen framhärda, och vill att regeringen nästa år återkommer till ärendet. Till dess sitter diverse statstjänstemän i Uleåborg på skolbänken och pluggar svenska. Det är i och för sig tacknämligt, men med tanke på Kiviniemis avsikter ganska fåfängt.

Nästa år kommer nämligen Grundlagen att vara den samma som nu och grundlagsutskottet och JK kommer att tolka den precis som nu. Det betyder att Uleåborg inte bara nästan lika bra som, utan bättre än Vasa borde kunna betjäna Karlebysvenskarna på deras modersmål för att beslutet om Karlebys orientering ska kunna rubbas. Det kommer inte att ske.

I riksdagens grundlagsutskott har Svenska riksdagsgruppens representanter Mikaela Nylander och Elisabeth Nauclér för övrigt haft ett mycket gott samarbete med utskottets ordförande Kimmo Sasi, som ju är folktingets vice ordförande, och vice ordförande Jacob Söderman. Konstellationen har varit ytterst värdefull, och visar styrkan i kombinationen av SFP som pådrivare och finlandssvenskar eller svensksinnade politiker från andra partier - då de råkar inneha nyckelpositioner. Plus folktinget som bakgrundskraft, som för sin del koordinerar insatserna. Men man bör heller inte glömma de sakkunnigas roll, utan vilkas utlåtanden den för Karleby gynnsamma tolkningen inte hade varit möjlig.

Så över till fallet Halonen. Jag avser naturligtvis det som populärt men helt missvisande kallas tallrikstvisten. I själva verket är det ju en stoltvist, den om vår representation på EU:s toppmöten.

Fakta i målet är i korthet följande: Hittills har EU:s toppmöten formellt sett varit inofficiella, och inte haft status som ett organ, en institution. Varje medlemsland har haft två stolar vid bordet, en för stats- eller regeringschefen och en för utrikesministern. Två länder har alltid haft sin president på plats: Frankrike, vars EU-politik enligt konstitutionen leds av presidenten, och Cypern, vars president enligt USA:s modell samtidigt är regeringschef. Monarkierna har alltid företrätts av sina premiärministrar. De presidenter som från och till har deltagit från övriga länder har allid "trängt ut" utrikesministern.

I och med Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december förändras toppmötenas status och sammansättning. Europeiska rådet har blivit ett officiellt organ, en institution, ministerrådets högsta nivå. Samtidigt har antalet stolar vid bordet skurits ned till en per land. Utrikesministrarna deltar alltså inte längre, annat än som rådgivare i bakre raden. Men det betyder samtidigt att varje land måste välja mellan stats- och regeringschefen. För Frankrike och Cypern gäller det samma som hittills, medan alla andra länder förväntas ställa upp med sina premiärministrar.

Samma Lissabonfördrag bekräftar EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som en del av unionens politik, inte längre ett multilateralt samarbete mellan medlemsländer och deras regeringar. Därmed sorterar toppmötena och deras agendor entydigt under den EU-politik som enligt vår Grundlag leds av regeringen och dess statsminister.
Det är alltså kombinationen av Lissabonfördraget och vår Grundlag som entydigt avgör stoltvisten till statsministerns fördel.

Därmed blir Halonens kollision lite annorlunda än Kiviniemis. Medan Kiviniemi har frontalkrockat med Grundlagen, är Halonen inblandad i en dubbelkrock med både Grundlagen och Lissabonfördraget. Frågan är vilken som är värre.

Hur står det riktigt till med körförmågan i republikens topp?"