Värdeledarskap à la Niinistö

Det är förstås så dags att med en veckas dröjsmål kommentera president Sauli Niinistös nyårstal, men eftersom det var hans debut kan det kanske tillåtas. Talet har allmänt blivit rätt väl mottaget, och jag har ingen anledning att drastiskt avvika från det mönstret. Men visst kan man anlägga också vissa kritiska synpunkter.

Om talet speglade en moderat högermans värdeledarskap kan man säga att detta ledarskap var en skicklig navigering mellan å ena sidan typiskt högerborgerliga värderingar och å den andra social hänsyn i liberal eller socialdemokratisk anda. Frågan är bara var presidenten själv står. I vissa fall lämnade han sin egen ståndpunkt vidöppen.

Det gällde alldeles särskilt presidentens resonemang kring budskap som har "ökat förvirringen". "Samtidigt som man är rädd för ökad arbetslöshet, väntar man sig en kommande brist på arbetskraft", fastslog Niinistö - men utan att ta ställning till vilketdera budskapet som håller streck.

Min egen uppfattning är att båda gör det: det förra på kort sikt, och särskilt i den tunga industrin, det senare på lite längre sikt i vissa kommande tillväxtbranscher, börjande med vården. Den distinktionen kunde gärna ha gjorts.

Och vidare: "då man kräver nedskärningar i utgifterna, så önskar man också ökad åtgång (en dålig översättning av finskans lisäkulutus, vilket ju betyder större konsumtion) till stöd för den kommande tillväxten". Alldeles riktigt framförs bägge dessa teser från olika håll, men var står presidenten i detta vägval? Och varför sade han inte vad tesen om ökad konsumtion betyder? Jo, ökad upplåning.

En antydning till svar var att det nu krävs "beska mediciner", och att beslutsfattarna bör visa prov på mod. Nedskärningar är förvisso beskare och kräver därför större mod än upplånad konsumtion.

Prov på balansgång visade president Niinistö också då han å ena sidan klandrade den ökade girigheten, men å den andra varnade för det han med en otymplig översättning av finskans "oleskeluyhteiskunta" kallade "vistelsesamhälle". Inte för att det är lätt att hitta ett bättre ord utan en omskrivning: ett samhälle där man bara är, och inte gör något. Eller, som han själv preciserade, där man "väntar sig att få gå till ett färdigdukat bord".

Det var ju föst en klassisk vänstertes, och sedan en lika klassisk högerdito. Renodlad kapitalism rentav förutsätter en viss girighet, medan redan Marx (eller var det Lenin...?) predikade att var och en ska ge efter sin förmåga men få efter sina behov ...

Niinistös tes om att "tredje sektorn kommer allt längre in på det område där samhället borde vara" kunde lätt uppfattas som en kritik av denna tredje sektor. Men så försökte han också balansera upp det med tesen att samhället kommer allt längre in på det område där det egna ansvaret borde finnas.

Det skulle ju betyda att tredje sektorn skuffar samhället i riktning mot att ta över det privata ansvaret. Hur hänger det ihop, då tredje sektorn väl snarare ligger i terrängen mellan det privata ansvaret och samhällets?
Nå, kanske jag nu blir för semantisk i min kritik.

På ett par punkter vågade president Niinistö i sitt första nyårstal ta lite ställning. Han ville "utveckla partnerskapet med försvarsalliansen Nato", och "främja" nordiskt försvarssamarbete. Det kan ogärna tolkas som annat än ett klart ställningstagande för ett deltagande i övervakningen av Islands luftrum, men den ståndpunkten kände vi ju till från tidigare.

Vagare var presidentens analys av eurokrisen. Det är väl självklart att de länder som skött sig bör se till att de gör det också i fortsättningen, liksom att de som inte gjort det måste "göra allt för att de korrigerande åtgärderna lyckas".

Nyckelfrågan om de förra länderna bör bistå de senare förbigick han däremot med tystnad, och det är ju den debatten handlar om. Något om att den europeiska båten är gemensam hade suttit bra i talet.

En eloge är Niinistö värd för det klara ställningstagandet att "vi bör hålla Finland öppet mot världen", särskilt som han inkluderade "hjälpa" bland det vi bör göra. Ett försiktigt flankstöd för biståndspolitiken och stödet till krisande euroländer, måhända? En markering av att ett öppet Finland inte kan tillåta rasism och xenofobi hade kompletterat listan över goda gärningar, men var tydligen för mycket begärt.

Däremot upprepade Niinistö den tes med vilken kan försökte förklara Finlands nederlag i valet av FN:s säkerhetsråd: vi ska inte deklarera att vi är" bättre vetande och bättre kunnande i allt". Bara en språklig anmärkning, igen: jag skulle nog ha sagt "att vi vet och kan bättre". Vem månne översätter presidentens tal?

En smaksak är slutligen om Niinistö gjorde rätt eller fel i att återgå till president Ahtisaaris lite amerikanskinspirerade avslutning med att önska Guds välsignelse. I mina öron lät det lite påklistrat och patetiskt, men det gladde säkert mången annan.