Än en gång har statsminister Matti Vanhanen hamnat i fokus för medias genomlysning. Denna gång är det inte hans kvinnoaffärer som är orsak till rubrikerna. Utan medieuppståndelsen handlar om långt allvarligare saker. Statsministerns förtroende och trovärdigheten för den politiska kulturen står på spel.
Så länge media fokuserade på Vanhanens och Kanervas kiss-and-tell affärer framstod det hela mera som pinsamt än allvarligt, sett ur ett strikt politiskt perspektiv. Låt vara att incidenter av nämnda slag tärt på förtroendet för politikerna i allmänhet och för Vanhanen i synnerhet. Sanden i timglaset håller på att rinna ut.
Valfinansieringshärvan är långt allvarligare än kiss-and-tell. Den ställer också större krav på media. Nu handlar det inte längre om enskilda politikers tillkortakommanden och påföljande skandalskriverier i skvallerpressen. Finlands anseende som en okorrumperad demokrati står på spel.
I ett läge när politikernas roll som trovärdiga beslutsfattare kraftigt ifrågasatts riktas blickarna mot medias företrädare. Retorikforskaren Juhana Torkki har redan tidigare konstaterat att det är journalisterna som övertagit rollen som uttolkare och berättare. Valfinansieringshärvan är knappast ägnad att ändra på den konstellationen.
När demokratiska processer som just valfinansieringen blir ogenomskådlig växer kravet på ökad offentlig insyn. Det är viktigt att media i sin genomlysning fokuserar på konstitutionell klarhet, dvs. medverkar till att skapa klarhet i vilka summor politikerna kan ta emot och av vem. Journalisternas roll får inte stanna vid att kräva transparens på grund av att en medial öppenhet har kommersiellt värde för de stora mediehusen.
Journalisterna har ett ansvar för yttrandefriheten som i detta sammanhang är nog så viktig för den finländska demokratin.
Statsminister Vanhanens agerande i söndagens utfrågning i finska radion befäste uppfattningen att han inte anser sig ha gjort något fel utan hållit sig till det som under åren varit brukligt, men som en ny lagstiftning ska frångå. Han vägrade inse att de medel som penningautomatföreningen Ray förfogar över finns till endast för social stödverksamhet och inte för valfinansiering. Att han dessutom inte såg några moraliska betänkligheter i det att han och hans parti använt RAY:s medel i valsammanhang är betänkligt. Uppenbart är att Vanhanen underskattar väljarnas omdöme.
När ledande politiker inte anser sig behöva lyssna till den allmänna opinionen leder detta, i bästa fall till missförstånd och i sämsta fall misstro. Därmed blir yttrandefriheten obrukbar för det offentliga samtal som är demokratins förutsättning och livsluft.
