Hur mår den skrivna finlandssvenskan?
Det är inte så sällan som det skrivna svenska språket i Finland - tidningsspråket i synnerhet - får sig en känga, bland annat i insändare och kommentarer i finlandssvenska medier. Vi skriver slarvigt, använder för många finlandismer och kan inte vår grammatik. Det verkar finnas en uppfattning om att den skrivna svenskan i Finland skulle vara sämre än den skrivna svenskan i Sverige. Ibland hör man också en motsatt uppfattning, att vi i Finland på något sätt skulle ha hållit kvar den gamla, egentliga svenskan som man i Sverige inte längre förstår.
Språket förändras hela tiden. Det förändras med tiden, med samhället, och i samspel med sin omgivning. Svenskan i Finland är omgiven av en finskspråkig verklighet, och vi plockar lätt in ord och uttryck från finskan. Till exempel hör man bland svenskspråkiga i Finland ofta uttrycket "att ha en egen ko i diket", ett begrepp som egentligen är en finlandism (från finskans: "oma lehmä ojassa", som hänvisar till att man har ett eget intresse att bevaka). I Sverige är det i stället inflytandet från de språk som kommit med invandringen som är iögonenfallande: jalla, jalla! har inte ännu blivit ett vanligt begrepp i finlandssvenskan. Dessutom blir vi allt mer påverkade av engelskan: två generationer tillbaka skulle man knappast ha förstått orden peptalk, trainee eller pierca, till exempel - ord som numera ingår i Svenska Akademiens ordlista.
Men hur mycket av allt detta sipprar igenom till det allmänt skrivna språket? På vilket sätt skiljer sig den skrivna svenskan i Finland från den skrivna svenskan i Sverige? Bland annat de här frågorna analyseras i Magmas senaste studie Det går hårt. Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv. I rapporten närmar sig forskaren Linnea Hanell språkets tillstånd i Finland på ett populärvetenskapligt sätt. Vad är det som sticker ut i våra finlandssvenska texter ur sverigesvenska ögon? Vad är det som känns konstigt, annorlunda eller kanske rent av komiskt ur ett sverigesvenskt perspektiv, och varför? Och, inte minst - är det finlandssvenska språket faktiskt så dåligt som man ibland kan få intryck av att det är?
Rapporten baserar sig på ett brett sampel av texter från dagstidningar, årsredovisningar, skolböcker, myndighetstexter, cirkulär, reklamer, webbtexter och bloggar. Med i samplet finns alltså både officiella och mindre officiella texter. Det absolut största materialet är plockat ur svenskspråkiga tidningar från olika delar av landet för att inte snedvrida samplet geografiskt. Alla olika genrer av tidningstexter var också med (ledare, nyhetsartiklar, reportage, ekonomiartiklar, kulturartiklar, sportartiklar och debattinlägg) för att inte en journalistisk stil skulle bli dominerande.
En orsak till att Magma valde just svenska språkkonsulten Linnea Hanell för uppdraget var att hon inte visste just någonting alls om svenskan i Finland från förut. Hon kunde därför med utomstående och oinitierade ögon se på materialet och utnyttja sina spontana reaktioner i arbetet. Vi gav också forskaren texter som var "anonyma", dvs. där vi inte angav huruvida vi valt texterna ur sverigesvenska eller finlandssvenska källor. Intressant nog lyckades hon inte identifiera allas ursprung korrekt. Det är alltså möjligt att skriva en sådan svenska i Finland som inte ens tränade sverigesvenska ögon kan identifiera som finlandssvenska.
Som ett komplement till Linnea Hanells analys bad vi den erfarna svenska språkvetaren och språkvårdaren Catharina Grünbaum skriva en kommentar. Under sina 40 år som professionell språkarbetare har Catharina Grünbaum arbetat intensivt också med finlandssvenskan och finlandssvenska professionella språkbrukare, och bland annat skrivit om finlandssvenskan för sverigesvenska läsare. Hon har därmed ett mycket brett och långsiktigt perspektiv på svenskan i Finland.
Linnea Hanell konstaterar i sin rapport att finlandssvenskan inte är någon bristfällig svenska. Den svenska som skrivs i Finland av professionella språkbrukare håller i allmänhet hög standard, och hon har inte hittat belägg för att texten i finlandssvenska tidningar skulle hålla lägre standard än texten i rikssvenska tidningar. Också några av de skolbokstexter som ingick i materialet anser Hanell vara snarast fläckfria. En skolbokstext, som ursprungligen var en finsk skolbok översatt till svenska, hör de facto till de texter som forskaren konstaterade att hon inte ens efter processens slut kunde identifiera som finlandssvensk.
Däremot är det i rapporten slående hur stort spektret verkligen är på de texter som produceras på svenska i Finland. Vissa myndighetstexter är så bristfälliga och dåligt översatta från finskan, att de kan framstå som nästan helt oförståeliga. I sådana fall mister förstås översättningen sin funktion, och det kan uppstå direkta kommunikationssvårigheter mellan myndigheterna och medborgarna. Som Linnea Hanell påpekar kan detta i värsta fall utgöra direkta demokratiproblem. Dylika usla myndighetstexter tyder dock på andra problem än enbart språkliga. För det första vet vi att långt ifrån alla myndighetstexter översätts till svenska överhuvudtaget, utan de finns tillgängliga enbart på finska. För det andra är det uppenbart att det ofta inte funnits tid eller resurser att göra en fullgod översättning. Resultatet blir då någon form av sfinska - eller "översättningska", som Catharina Grünbaum kallar det i sin kommentar i rapporten - där tvåspråkiga eventuellt måste vända sig till den finskspråkiga ursprungstexten för att förstå vad som egentligen avsågs. Då kan man ifrågasätta huruvida dylik text alls kan kallas svenska, eller jämföras med texter som till modersmålet svenskspråkiga producerar. Det handlar alltså inte om finlandssvenska i egentlig mening, utan om text riktad till svensktalande i Finland, skriven av icke-svenskspråkiga.
Det är dock värt att understryka att antalet myndighetstexter som använts i detta material är begränsat. Det finns naturligtvis ett brett kvalitetsspektrum också bland myndighetstexter, av vilka inte minst lagtexter och propositioner kan förväntas hålla hög kvalitet. På finlandssvenskt håll pågår det också ett arbete med klarspråk, med modell från Sverige, där man arbetar på att uppnå ett klart och tydligt myndighetsspråk på svenska. Det är alltså viktigt att inte dra all myndighetsinformation över en kam. Samtidigt minskar detta inte problemet i just de fall där myndighetstexterna blir oförståeliga.
Räknar man finlandssvenska språkdrag i texter, till exempel per 1000 ord som Linnea Hanell har gjort, framstår dock den privata sfärens texter som allra mest avvikande från rikssvenskan. Bland de informella texter på webben och informationsbrev som lärare skickat hem till skolelevernas föräldrar som ingick i materialet, hittades 22 respektive 47 finlandssvenska språkdrag per 1000 ord. Motsvarande siffra för sportjournalistiken, som kanske använder det friaste journalistiska språket, var 13. Det är alltså tydligt att vi i mer informella sammanhang och talspråk använder långt mera "finlandssvenska" än i skriven text, som i bästa fall är omöjlig att skilja från den professionella sverigesvenskan.
Här skrivs "bästa fall" medvetet - Linnea Hanell understryker i sin rapport, liksom även Catharina Grünbaum i sin kommentar, hur viktigt det är för finlandssvenskan att inte skilja sig alltför mycket från sverigesvenskan. Som riktigt litet språk är överlevnadsmöjligheterna betydligt mindre än för ett språk som talas av ca nio miljoner människor. Intresset att lära sig svenska skulle troligen inte heller öka, i fall den svenska vi lär oss i Finland inte skulle vara gångbar i Sverige. Därför är det viktigt att vi finlandssvenskar själva tänker på detta då vi skriver så att vi inte utesluter någon svenskkunnig genom vår språkanvändning.
Sammanfattningsvis ser alltså det språk som i dag produceras av professionella språkbrukare i vårt land alltså inte ut att vara mycket bättre eller sämre än det som skrivs i Sverige. Samtidigt bör vi vara uppmärksamma. Att finlandssvenska till exempel kan framstå som gammalmodig ser Hanell inte som något stort problem. Hon tror att denna uppfattning snarast har att göra med några arkaiska former som är mycket vanligare i Finland än i Sverige: vi kan använda flere där man i Sverige skulle skriva flera, besluter i stället för beslutar, eller uppbevara i stället för förvara. Men vi bör kontinuerligt vara uppmärksamma på hur vårt språk utvecklas och förändras, och hur vi använder svenskan. I det test som Hanell utförde bland två grupper av rikssvenska språkintresserade uppfattades den finlandssvenska texten som betydligt sämre än den rikssvenska texten, trots att hon i den rikssvenska texten hade planterat in tydliga språkfel. Det finns alltså utrymme för förbättring i vårt finlandssvenska språkbruk. Med hjälp av en mängd exempel hjälper både Linnea Hanell och Catharina Grünbaum oss på traven i Magmas senaste rapport.
