När världen rasar samman

"Bedrövlig! Kampen om den liberala kandidaturen till ordförande för EU-kommissionen är bedrövlig. Med den position Olli Rehn har bör han fortsätta till det bittra slutet i annat fall kan han under kampanjens gång råka i en besvärlig intressekonflikt".

Sylvie Goulard ger inga stilpoäng åt Olli Rehn. När Unionen från alla håll är under hot måste det ske mobilisering. Bäste man vid rodret. Procedurerna är inte så viktiga. Det gäller att slåss, mot protektionism, absurda ekonomiska program och farliga värderingar. Populismspöket är inget att leka med. Det ställer krav på enighet och målmedvetenhet.

Sylvie Goulard är inte riktigt vem som helst. Bland de europaparlamentariker som sitter sin första mandatperiod hör hon till de mest aktade och inflytelserika. Hon är skarp och målmedveten, jurist och statsvetare från Frankrikes elitskolor, med karriär i såväl utrikesministeriet som tankesmedjor. Hon har också varit rådgivare åt Romano Prodi då han var Kommissionsordförande och med Mario Monti författat "Om demokratin i Europa".

Som parlamentariker och medlem av det mycket inflytelserika ekonomi- och monetära utskottet har Goulard intimt följt med och aktivt deltagit i ansträngningarna att lösa den kris vi ännu länge kommer att känna verkningarna av. Vad Sylvie Goulard säger lyssnar man till, och man läser hennes texter.

Hennes senaste bok är en polemisk pamflett som bär den typiskt franska titeln: "L'Europe: amour ou chambre à part?" (ungefär: Europa, en kärleksaffär eller skilda sovrum). En förlagstext skulle beskriva den som "en svidande vidräknin med den politik som har förts - och förs - i Europa". Hon angriper inte från höger, med nationalistiska förtecken. Hon anfaller inte från vänster, med antikapitalistiska slagord. Hon beivrar systemet inifrån, för sveket, inkompetensen, kortsyntheten och ansvarslösheten.

Hon anklagar stats- och regeringscheferna i Europa för tyranni, för att ha roffa åt sig en makt som inte tillkommer dem. Ingenstans i EU-fördragen står det, skriver Goulard, att en nationell ledare skulle ha beslutsmakt över ett grannland. Lika lite existerar en "gemensam utrikes- och säkerhetspolitik" som att EU-parlamentet skulle ha de
befogenheter som borde tillkomma en verklig folkförsamling.

Finansministrarnas ekofinråd och Eurogrupp utövar sin makt i skydd av protokollösa "frukostar" och "informella" möten. De förklarar sig vara undantagna ansvar och redovisningsskyldighet, dundrar Goulard och citerar den nybakte ordföranden för Eurogruppen, holländaren Jeroen Dijsselbloem som säger sig vara endast sitt eget lands parlament svarsskyldig.Som kuddor som ser tågen tuffa förbi får de föraktade mepparna på avstånd följa Europeiska rådets möten.

Visst är detta tyranni, ledarnas ansvarslöshet, fortsätter Goulard som påpekar att dessa märkliga påfund inte mycket att göra med de tankar på vilka Europas enande ursprungligen grundade sig. Det var ett Europa vars raison d'être var förbrödringen mellan Frankrike och Tyskland, de eviga fienderna. Men det var också Angela Merkel som lät stryka begreppet "Europeisk gemenskap" ur Lissabonfördraget och det är Angela Merkel som främst drivit på mellanstatligheten. Det är främst Angela Merkel som försvagat Kommissionen till det viljelösa bihang det i dag är.

Europa dör, skriver Goulard. Inför våra ögon dräps Europa med medelmåttighet och nationalism som vapen. Det är eliterna, de nationella ledarna, som river ned det de påstår sig resa, som skiljer på det de påstår sig ena. De talar om kärlek men sover i skilda kammare.

Den i nordiska ögon smått svulstiga texten tillhör fransk kultur i allmänhet och fransk essäistik i synnerhet. Den skall inte dölja den sakliga kritik Goulard vill framföra. Hon säger att våra ledare falskeligen påstår sig ha kontroll över läget, att de har nycklarna till lösningen, att de vet hur slipstenen skall dras. De har fel, säger Goulard.

Den franska författningen säger att republikens president är garant för det nationella oberoendet. Men, frågar Goulard, ingen säger vem som ansvarar för nationens beroendeförhållanden? Oberoendet, självständigheten, är i hög grad ett förlegat koncept, säger hon. Vi har Euron, kapitalströmmarna är globala, amerikanska NSC övervakar oss vare sig vi vill det eller inte och migrationsrörelserna går inte att stoppas, för att bara nämna några exempel. Det skadade inte med ett uns av intellektuell hederlighet. Det vore mera trovärdigt, säger Goulard bittert.

Andra exempel: presidentvalskampanjen i fjol. François Hollande lovade omförhandla europakten från 2011. Hur skulle han ha kunnat det? utropar Goulard. Det kan ingen ensamt göra! Nicolas Sarkozy ville sätta Schengenfördraget på undantag. Men det hade inneburit gränskontroller utanför Strasbourg över floden Rhen! Förstår han alls vilka folkrörelserna är i Europa? frågar Goulard och tillägger: "Och min kandidat, François Bayrou? Han uppmanade att köpa franskt och förnekade därmed den inre marknaden".

Det låga deltagandet i europavalen är en direkt följd av partiernas kandidatnomineringar, anser Goulard. När de väljer idioter, folk som spelat ut sin roll, latmaskar är det inget under att folk inte röstar. När duglighet inte spelar någon roll finns det inte förutsättningar för en övernationell demokrati. "Själv kommer jag förmodligen att lämnas på vägkanten", säger Goulard uppgivet. "Systemet i så många länder, inte Finland, med slutna listor ger partierna makt att avgöra vem som väljs

och vem som faller igenom. Vi har haft utmärkta parlamentariker som inte fått förnyat förtroende - hos partiledningarna".

Men det är inte enbart i Parlamentet folk inte är sin uppgift mogna, fnyser Goulard. När det finns ministrar som säger vad som helst är det inte märkligt att den stora allmänheten är förvirrad. Ta frågan om romerna i Frankrike. Bulgariens och Rumäniens medlemskap i Schengen påstås vara ett hot. Då vet man inte vad man talar om.

Rörelsefriheten är en sak och Schengen en annan. Övergångsperioder för arbetssökande är inte samma sak som turisternas fria rörlighet. Det är en sillsallad utan like och den är helt chockerande, säger Goulard och tillägger:
åtminstone i Frankrike har man inte gett europeiska frågor det utrymme de förtjänar.

Etablissemanget struntar i sin plikt att förklara och informera och lämnar folk i den okunskap som är alla spökens grogrund. På franska säger man: den som sår vind skördar storm. Skördetider blir det i maj.

"Jag är inte frustrerad. Jag är förbannad. Jag har gjort saker i parlamentet jag inte behöver skämmas för. Det är en sann ilska jag känner över att någonting viktigt håller på att slösas bort. Vi har ansvar för det som har byggts upp och som borde överlämnas till kommande generationer. Men jag tvekar. Är det längre någon mening för mig att ställa upp..."