What the Hell is Sahel?

Min vän Ibrahim skrev till mig för några dagar sedan. Han hade från Ghana där han bor intensivt följt med den senaste tidens händelser i sitt hemland. Han berättade om sin lycka över att städerna i norra Mali hade räddats undan det helvete som hade rått där under flera månader. Så uttryckte han sig. Han förklarade att ingen afrikansk armé hade kunnat stå emot dessa vältränade och beväpnade jihadister. Frankrikes ingripande var nödvändigt. Och Frankrike har därmed betalat tillbaka sin skuld från andra världskriget, då afrikanska soldater stupade på slagfälten i Europa.

Mali ligger i Sahelbältet söder om den stora öknen i Afrika, långt från Bryssel. "What the hell is Sahel?" lär den nybakade Europeiska unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik ha utropat när hon hörde ordet nämnas. Grå i ansiktet förklarade tjänstemännen som informerade henne om världens oroshärdar att det var ett geografiskt område och hade ingenting med helvetet att göra, men att det bra kunde bli det om inte EU fäster större uppmärksamheten vid utvecklingen där. Till det skall Catherine Ashton ha sagt: "Ja, men varför kallar ni det SaHell då?". Nej, det är inte så att vi kallar det. Det heter så.

Ibrahim och jag blev vänner under en reportageresa i Mali för över tjugo år sedan. I norra delarna av landet rådde det krig då också. Timbuktu som vi besökte tillsammans, blev överfallet bara några dagar efter vår avfärd därifrån. Saldot då var nio döda. Ibrahim hade då låtit mig förstå att han stödde tuaregernas uppror mot centralregeringen i Bamako.

Öknens nomadfolk, Saharas kurder, tuaregerna, klagade över eftersattheten, misären, bristen på skolor och hälsovård. Men kriget då var inte detsamma som nu. Jihadismen, fundamentalismen och ofördragsamheten var för tjugo år sedan ganska okända begrepp. Det var en väpnad kamp med döda och sårade men den var för att göra sin röst hörd. De upproriska hade inte en tanke på att införa sharialagar. De ville ha rättvisa. Det fanns alltså rum för förhandlingar. Bamako vaknade upp och fred utropades några månader senare. Nationell försoning.

I fjol våras ringde Ibrahim igen och var djupt upprörd. Jag visste genast varför: han födelsestad Gao hade fallit i händerna på vildsinta styrkor som kommit norrifrån. Han var mycket orolig och sa att slaget var förlorat. Snart är det Timbuktu, Mopti, Ségou, Bamako. Ibrahim hade rätt vad gäller riktningen. Men annat kom i vägen. Ett EU-land tog strid till de övriga medlemsländernas mer eller mindre stora förvåning.

Det helvete, "hell", som fru Ashton misstog sig att tro att området hette, var det vissa som såg komma, inte bara vännen Ibrahim. Det var främst Frankrike inom EU, och i viss mån amerikanerna, som har hållit frågan på dagordningen under ett stort antal år, sedan kriget i Irak, 2003. Öknen är inte tom. Karavanerna korsar den med vapen, narkotika, cigaretter och annat smuggelgods. Kidnappningar har utgjort grundplåten för banditismen med jihadismen som alibi och ett antal västerlänningar är fångar någonstans i bergen i gränstrakterna mellan Mali, Algeriet, Libyen och Niger.

I Bryssel görs bedömningen att EU i januari blev tagen på sängen när islamisterna satte sig i rörelse söderut. På tjänstemannanivå var de flesta verktyg nog redo att tas i bruk, men enligt en europeisk tidtabell. Medlemsstaterna hade redan i höstas antagit en helhetsstrategi för Sahelområdets utveckling, EU skulle förverkliga ett träningsprogram för Malis väpnade styrkor och en afrikansk EU-finansierad militär insatsstyrka skulle återerövra norra Mali. Men den krigsinsatsen skulle verkställas först hösten 2013.

Långsiktiga lösningar på långsiktiga problem. Men de som kallas terrorister har inte tålamod att handla enligt de tidsramar Europeiska unionens beslutsprocess förutsätter. När de kände sig mogna för det inledde de sitt anfallskrig mot landets huvudstad. Då ingrep Paris, snabbt och effektivt.

Vissa franska EU-parlamentariker är nu upprörda över att Frankrike har lämnats ensamt med sitt krig. Flera länder har erbjudit hjälp, men främst gäller det transportplan och annan logistik. Solidariteten släpar efter, säger mepparna som tycker att EU borde kunna erbjuda mer än militär träning och andra mjuka värden. Men faktum är att Lissabonfördraget från december 2009 inte förändrade någonting vad gäller den gemensamma försvarspolitiken. Det tillförde EU inga nya kompetenser på det området. Den gemensamma försvarspolitiken är lika tandlös som förut. Däremot tycker t.ex. militärer, och tanken är inte diplomatkretsar heller främmande, att det var en smal lycka för Mali att ingen kom på idén att aktivera EU:s militära stridgrupper. Med högst tio dagars varsel ska de i princip stå klara att ingripa. Jihadisterna hade säkert intagit Bamako långt innan det första koordinerande mötet hade kunnat sammankallas.

Gnistan som tände på i den här affären var Libyen. Det är alla överens om. Det var inte nog med att hjälpa libyerna att störta Muammar Gaddafi, det borde ha funnits en eftersläckningen också. Nu var det fritt fram för vem som helst, däribland till tänderna beväpnade jihadistiska fribrytare, att överskrida gränserna till grannländerna.

Frankrike har ett helt eget krig och ur taktiskt synpunkt är det kanske lyckligast och effektivast så, i alla fall i början. Själv är bäste dräng, ingen koordinering, inga tolkar. Raka rör och välinövad kommandostruktur. Men även om Paris i ett första skede bedyrade att styrkorna åker hem så fort som möjligt, är ljudet i skällan redan nu ett annat. Så länge det behövs stannar vi, sa François Hollande inför Europaparlamentarikerna på Runebergsdagen i Strasbourg.

Vilka konsekvenser får händelserna i Mali, om några alls, för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, för försvarspolitiken, återstår att se. Men utrikesministern, Erkki Tuomioja, trodde efter förra rådsmötet som behandlade frågan, att debatten om försvarspolitiken nu fått en rejäl impuls. Bedömare i Bryssel anser sig ha sett en klart ny attityd växa fram. Den behövs, för vill man åt det hållet betyder det en politisk mognadsprocess hos många olika aktörer, inte minst just Paris som hittills gärna har tagit nya initiativ, med britterna främst, men vägrar ge avkall på sin egen suveränitet på området. Och för att en gemensam politik skall fungera betyder det ytterligare integration, som fallet med den gemensamma valutan har visat.

Befolkningen i norra Mali kommer att behöva stöd och beskydd under en lång tid framöver. Vännen Ibrahim beskriver stämningen i sin hemstad så här: "Barnen leker igen på gatorna, folk träffas och umgås. Friheten känns överallt. I Gao försöker vi komma över den hemska förvirring jihadisternas framfart har lämnat efter sig. Vi vill försöka återfinna den gemenskap som rått under sekler då tuareger, songhai, fulani och araber levde fridfullt sida vid sida. Men det blir inte lätt. Ett ont frö har såtts bland oss."