Känner ni Salvador de Madariaga? Spansk diplomat, politiker, journalist, akademiker och författare som levde mellan 1886 och 1978. Han var pacifist och hängiven motståndare till Francodiktaturen. Efter att ha tjänat först som undervisnings- och senare justitieminister i republikens regeringar, gick han i landsflykt 1936 när inbördeskriget bröt ut. Från England blev han sedan en outtröttlig kritiker av Francostyret i sitt hemland. Till Spanien återvände han först efter diktatorns död 1975.
Till hans mest intressanta verk hör ett antal biografier över sådana personligheter som Kristoffer Kolumbus, Hernan Cortés och Simon Bolívar. Men De Madariaga var också en varm och aktiv anhängare av Europatanken och efter världskriget initiativtagare till College of Europe i Brügge. Det är den högskola varifrån ett stort antal av kontinentens blivande ledare dimitteras. Bland dem som just nu sitter i sina respektive länders regeringar återfinns åtminstone brittiske vicepremiärministern Nick Clegg och danska statsministern Helle Torning-Schmidt. Alexander Stubb hör också till de forna eleverna i Brügge.
De Madariaga är således en central och ansedd gestalt i den europeiska integrationens historia och det är ingen händelse att också han tilldelats det renommerade tyska Karlspriset som årligen tillkommer meriterade européer. Bland övriga pristagare återfinner man Jean Monnet, Robert Schuman och Winston Churchill. Det är därför föga överraskande att det finns ett spanskt journalistpris som bär hans namn och som årligen tilldelas de publicister som bäst bevakat europeiska frågor. Korrespondenterna i Bryssel finns ofta bland de premierade.
Det prestigefyllda priset delas alltid ut under högtidliga former på olika orter runtom i Spanien, litet som en kringvandrande cirkus. Jag har deltagit tre gånger i evenemanget och koreografin är mig nu välkänd. Variationer eller avsteg från den skvallrar om inte helt ointressanta företeelser och förändringar i spansk och därigenom också europeisk politik. Kris är naturligtvis lösenordet.
Det har sen början 1995 alltid varit H.K.H. Cristina de Borbón y Grecia, infanta av Spanien och hertiginna av Palma de Mallorca, alltså kung Juan Carlos yngre dotter, som har delat ut priset. Det består av ett diplom och en försvarlig summa pengar. Doña Cristina är traditionellt ledsagad av sin make, Iñaki Urdangarín, hertigen av Palma, före detta handbollsspelare i olympisk klass.
2004 var första gången jag bevittnade festligheten. Den gick av stapeln i det splitternya konst- och vetenskapscentret i Valencia, ett byggnadskomplex av Guggenheimmått. Infantan var där, hertigen likaså. Det hör naturligtvis också till att de lokala hövdingarna närvar vid evenemangen. Provinsregeringarna som står i turen att vara värdar betalar en del av kostnaderna (EU kommissionens och Europaparlamentets delegationer i Spanien deltar också) och får i ersättning ett medialt spektakel med infantan som dragplåster. Politiskt skadar det inte.
Men politik, i synnerhet partipolitik, är bannlyst. De kungliga skall inte syssla med sånt och då skall andra också respektera detta tabu, i synnerhet i talarstolen. Vi levde då i varje fall bara en dryg månad efter terroristattentaten i Madrid med 191 döda och 2000 sårade. Det var de blodigaste i det demokratiska Spaniens historia och de som på tre dagar ledde till den dramatiska kantringen i folkopinionen till förmån för ett regeringsskifte, från José Maria Aznars högerregering till socialisterna under José Luís Zapatero. En av de premierade kollegerna struntade i sitt tacktal reglerna och framförde en vältalig vädjan om en radikal ändring i den politiska kulturen, i riktning mot mer hederlighet och öppenhet. Incidenten, om man kan kalla den så, väckte inga kommentarer. Publiken såg upp mot skyarna som undrade den om det snöade (i València!). Alla höll alltså masken, ingen tog illa vid, korkarna flög och cavan flöt. Tiden var inte mogen.
Sju är senare var det dags för mig igen att bevittna utdelningen av Salvador de Madariagapriset. Den medeltida borgen i Sigüenza, nära Guadalajara i Castilla la Mancha utgjorde en storslagen inramning. Inte mycket hade förändrats: poliser och säkerhetsstyrkor, provinsregeringens högsta ledning, den lokala pressen i betydande skaror, cava, rödvin och tapas av varierande slag och hög kvalitet. På två punkter skiljde sig evenemanget emellertid nu: det viktigaste var att hertigen av Palma lyste med sin frånvaro. Rykten och tidningsartiklar om hans förmodade finansiella oegentligheter hade redan då skapat en olustig stämning kring honom och mången förståsigpåare siade om än besvärligare tider, också för monarkin i stort för sådant stänker ju omkring sig. Under mottagningen efter ceremonin var hertigen ämne för en hel del tisslande och tasslande.
Den andra skillnaden är anekdotisk, men hade med politik att göra. Det hade då gått en månad sedan riksdagsvalet i Finland och vid något tillfälle presenterades även jag för infantan. Epitetet jag då fick var "un verdadero finlandés", "en sann finländare", en i min mening mindre lyckad syftning på valresultatet där hemma. Jag försäkrade för H.K.H. att jag inte var det "en esto sentido", "i den meningen", och tryckte mentalt på den ständigt vakande knappen på vilken det står "damage control Finland". Men lyckligtvis, för min spanska kanske inte är riktigt så stark, fångades prinsessans uppmärksamhet snart av några lokala höjdare som i sin tur ville skina i kunglighetens glans. Hon fick alltså aldrig riktigt veta den slutliga sanningen om fenomenet Sannfinländarna, och det är kanske inte så farligt för infantan Cristina de Borbón är ju bara sjunde i spanska tronföljdsordningen.
I fjol våras och med 40 graders värme var det Córdoba och Andalusien som stod värdar. Sponsor var CajaSur, provinssparbanken som äger Palacio de Viana där förrättningen ägde rum. Detta adliga palats har anor från 1300-talet och är nu ett museum. Sparbanken däremot, hade vid det laget förklarats bankrutt och införlivats i baskiska BBK. Den spanska varianten av finanskrisen var alltså då redan i full gång och skördade sina offer.
Hertigen av Palma var frånvarande som föregående år men därtill hade hans hustru infantan Cristina inte heller infunnit sig. Snaran hade tydligen dragits åt och det började hetta till i knutarna. Med facit i hand i dag är det nu bekräftat. Hertigen kommer att ställas inför rätta för försnillning av allmänna medel medan han ledde en förening som skulle syssla med välgörande verksamhet. Hans hustru som satt i samma förenings styrelse, anses nu av åklagarmyndigheterna ha varit fullt på det klara med vad hennes man hade haft för sig. Saken skall sålunda prövas i domstol. Det blir första gången efter krigen i Europa som en medlem av ett kungahus ställs inför rätta.
Det ersättande programmet var i varje fall värt besväret, med resan, hettan och slipsen. Reservprisutdelare var spanska utrikesministern, före detta centerhöger Europaparlamentarikern José Manuel García-Margallo. I sitt festtal, där han inte undvek politik, betonade ministern behovet av bred nationell konsensus för att rå på den ekonomiska krisen i landet. Han efterlyste samma anda som 50 år tidigare, 1962, då oppositionen till Franco i hemlandet och i exil hade samlats i München för att dryfta en ordnad övergång från diktatur till demokrati. Mötet är känt i spansk historieskrivning under den benämning den vredgade Franco använde: "Münchensammansvärjningen".
Så här beskrev en av de lokala tidningarna nu stämningen efter ministerns tal: "De närvarande glömde för ögonblicket hettan och kände en underbar fläkt i spänd väntan på svaret från Andalusiens president José Antonio Griñan." Provinsregeringens president, närvarande naturligtvis han också, råkar samtidigt vara ordförande för PSOE, socialistpartiet, nu i opposition. Griñan tog upp handsken. Han försäkrade sig vara helt beredd att arbeta för att uppnå det breda samförstånd som krävs. Han var överens om att Spanien står inför mycket allvarliga hot. Deltagarna enades, litet högtidligt, om att ge denna partipolitiska dialog på högsta nivå namnet "sammansvärjningen i Viana".
Det var Salvador de Madariaga som hade sammankallat mötet i München 1962. Han hade då från talarstolen förkunnat att inbördeskriget äntligen, efter 26 år, var avslutat. Franco klamrade sig trots allt ännu tretton långa år vid makten, och livet. Det var först diktatorns död som möjliggjorde en övergång till demokrati. Men den politiska dialog som tog sin början i den bajerska huvudstaden var ett nödvändigt förspel. Om däremot meningsutbytet i Palacio de Viana i Córdoba femtio år senare kommer att bidra till att föra Spanien ur krisen finns det än så länge inga tecken på, även om Salvador de Madariaga på sätt och vis då också hade sitt finger med i spelet.
