En demokratisk paradox

Det finns ett förargligt element av oförutsägbarhet i folkval. Ungefär såhär uttryckte sig gallerhövdingen Aladobix i Asterix-äventyret Tvekampen från 1965. Inspiration fick skaparna René Goscinny och Albert Uderzo från det då aktuella presidentvalet i Frankrike där den sittande presidenten Charles de Gaulle tvingades till en överraskande andra valomgång av en viss François Mitterrand, vänsterpartiernas gemensamma kandidat.

För att finna sentida exempel på väljare som inte uppför sig på förväntat manér behöver man inte åka så långt som till Gazaremsan eller Egypten. Italienarna åstadkom senast en överraskning av stora mått. Finland har också bidragit med sensationer, Landsbygdspartiets seger 1970 och Sannfinländarnas "jytky". I Frankrike är
chockvalet 2002 ett skrämmande exempel för de flesta och i gott minne för en del då Jean-Marie Le Pen klarade sig till andra omgång i stället för tippade Lionel Jospin.

Det är också Frankrike som i valet till Europaparlament i maj nästa år ser ut att bli de stora omvälvningarnas tummelplats. Opinionsmätningsföretaget Gallup mätte den politiska atmosfären i vissa europeiska länder ett år före valet. Resultaten stämmer till eftertanke. Närapå två tredjedelar av väljarna misstror EU, vilket med tanke på den pågående krisen kanske inte är så överraskande. I maj, när mätningen gjordes, hade de blygsamma ljusglimtarna på ekonomins och sysselsättningens område man nu i sensommarvärmen äntligen skönjer ännu inte visat sig, och frågan är om de kommer att ha en betydande inverkan på valbeteendet. Så djupt i träsket är kontinenten fortfarande.

Frankrike är vid sidan av Tyskland historiskt det viktigaste landet i Unionen men det är en dramatisk tillbakagång för europatanken som Gallup konstaterade. Över 60 procent av fransmännen misstror EU och tycker unionen går i fel riktning. Av högeranhängarna är det betydligt fler missnöjda än på vänsterkanten och, - det allra viktigaste rönet av alla - hela 73 procent ville avlägga sin röst om valet hade hållits då frågan ställdes. Förra valet 2009 var det bara 40 procent som besvärade sig till valurnorna. Om ilskan håller i sig kan valresultatet bli hur märkligt som helst. I Europaparlamentet anser man det fullt möjligt, ja, till och med sannolikt, att ytterhögern som nu bara har tre mandat, kammar hem storslam, 30 eller 35 ledamöter. Det kunde innebära närapå hälften av totalt 74 franska meppar!

Stryk kommer såväl regerande socialister som den klassiska högern få. Den kanske något förvånande starka gröna franska gruppen hotas av utplåning. Och mönstret återfinns i många andra medlemsländer, fastän inte lika omvälvande. Men i Storbritannien förutspås antieuropeiska UKIP en lika stor seger mandatmässigt som för Front National på andra sidan kanalen. Sverige, Finland, Danmark, Belgien, Tjeckien och Holland bidrar med största säkerhet med ytterligare EU-kritiska och negativa mandat. Ungern och Grekland är givna leverantörer av mörkerkrafter. Stora medlemslandet Italien kan ingen sia något om, men spåren oroar mer än en.

"Det viktiga är att de demokratiska krafterna uppnår minst två tredjedelar av mandaten, tillräckligt för kvalificerad majoritet" säger en av Parlamentets 700 kommunikationsansvariga "annars är det fara värt att Unionen lamslås". Det gäller att väcka de likgiltiga, men om det kan ske med den kampanj på 25 miljoner euro som planeras är fråga värt. En klen tröst är att extremnationalister och populister definitionsmässigt har svårt att samarbeta med varandra.

Vem får stryka på foten? Det finns naturligtvis starka nationella särdrag, men svaret är: alla "statsbärande" politiska grupper. Borgerliga EPP, socialisternas S&D, de gröna och kanske värst av alla, liberalerna i ALDE. Ur dagens perspektiv verkar det som om deras antal skulle halveras och värst ser det ut för tyska FDP. "Guido Westerwelle är inte ett särskilt tungt namn för att leda den liberala listan". Valet i Tyskland i september ger mer än en fingervisning i det avseendet.

Det som valet till Förbundsdag verkligen också avgör är om de europeiska socialisternas kandidat till kommissionsordförande har en chans. Martin Schultz, nuvarande talman i EP, kan inte vänta sig att bli nominerad av en förbundskansler i ett Tyskland som inte har socialdemokraterna som regeringsparti. Då får de europeiska sossarna söka sig en annan kandidat. Men formellt har de inte avgjort något ännu. De övriga politiska gruppernas kandidater avgörs nästa vår.

I sin visdom, då de knåpade ihop Lissabonsfördraget, beslöt stats- och regeringscheferna att sista ordet i valet av kommissionens ordförande skulle tillkomma medborgarna. På förslag av Europeiska rådet, de själva, är det för första gången Europaparlamentets plenum som avgör vem som skall leda Unionens verkställande makt. Därför skall namnen på de olika kandidaterna framgå klart och tydligt. Så vill man fylla det demokratiska underskottet, bemöta medborgarnas berättigade känsla av att inte få sin röst hörd. Men var det sist och slutligen en så god idé? Den demokratiska paradoxen är att Europa den här gången verkligen löper risken av att få höra väldigt ovälkomna röster.

I serieböckerna om Asterix brukade varje äventyr sluta med en brakfest. Barden Trubadurix undantagen. Att beställa bord nu är i varje fall alldeles för tidigt. Det är inte alls sagt att det blir en fest man gärna vill delta i.