"Aldrig har väl SFP varit så uträknat inför ett val som denna gång inför EU-valet. Alla opinionsundersökningar visar entydigt att partiet inte kommer att lyckas behålla sitt mandat i EU-parlamentet. Speciellt som Finlands kvot av mandat minskar med ett, från 14 till 13.
Men det finns ingen orsak att klä sig i säck och aska. En mätning under påskhelgen visade att endast 30 procent av de finländska väljarna tänker rösta i EU-valet.
Samtidigt berättar tankesmedjan Magmas av Taloustutkimus beställda undersökning, riktad till finländare med svenska som modersmål, att 42 procent av dessa helt säkert kommer att rösta i valet.
Men de regionala skillnaderna är rätt stora. I huvudstadsregionen kommer 54 procent av finlandssvenskarna att helt säkert rösta, men endast 39 procent av österbottningarna.
Det kan väl förklaras med att inställningen till EU generellt är positivare i huvudstadsregionen än i Österbotten. Samtidigt är det skäl att notera att endast 60 procent av svenskarna i huvudstadsregionen har SFP som första val medan hela 78 procent av svenskösterbottningarna helt säkert röstar på SFP.
EU-valet blir för SFP:s del en tillställning för de färdigt frälsta. Ingen av partiets 20 kandidater har en sådan profil eller nationellt kändisskap som kunde locka de finskspråkiga väljare som i sitt valbeteende utgår från person och inte från parti. Detta kan vara dödsstöten för SFP:s till synes omöjliga uppgift att hålla sitt mandat i EU-parlamentet. Samtidigt kan det visa sig vara ett gott beslut för partiets interna utveckling, åtminstone på sikt.
Strategin att gå in i ett EU-val utan huvudkandidat kan tolkas på många sätt. Dels är det väl så att SFP helt enkelt inte har någon färgstark politiskt trovärdig person med nationell bärighet att ta till för tillfället.
Samtidigt är det ett sundhetstecken att partiet inte fallit för frestelsen att plocka upp någon kändis ur nöjesbranschen eller idrottskretsarna som saknar politisk erfarenhet.
I stället har SFP valt att gå till val med en kandidatbukett där de flesta inte ens är speciellt kända i Svenskfinland. Kandidaterna är givetvis kända på sina hemorter och kan genom ett aktivt lokalt/regionalt kampanjarbete få SFP-väljarna på benen.
Dessutom visar Magmas undersökning att väljarbeteendet skiljer sig från övriga val. Det som är viktigt är kandidatens politiska erfarenhet. Partitillhörigheten kommer på andra plats och modersmålet först på tredje.
Eftersom partiet inte har någon huvudkandidat blir det extra intressant att se vem SFP lyfter fram för att representera partiet i de nationella tv-debatterna.
Blir det en kompromisslösning där partiordförande Stefan Wallin eller minister Astrid Thors figurerar eller lyfter partiet fram stats-sekreterare Carl Haglund, som utnämnt sig själv till partiets huvudkandidat.
I grunden är det ju fråga om vilken bild partiet vill ge av sig själv och vilka väljare man riktar sig till under tv-debatterna. De finskspråkiga, de tvåspråkiga eller de finlandssvenskar i huvudstadsregionen som till 40 procent väljer att rösta på något annat parti än SFP?
Är det så Nils Torvalds, Ann-Sofi Backgren, Greger Englund, Carl Haglund eller kanske någon av de andra kandidaterna, som medialt tjänar det ändamålet bäst? Vem är SFP:s Europa-ansikte?
Frågan är inte helt ointressant.
Följande skede blir att identifiera de substansfrågor som dels intresserar väljarna, dels skall hjälpa kandidaterna att profilera sig.
Som vanligt går SFP till val i en situation där svenskans ställning i Finland är hotad. Trots att språkfrågan inte direkt är relaterad till EU-valet, kan det kyligare språkklimatet spela SFP i händerna. I två av tre EU-val har SFP tagit det 13:e mandatet. Senast med en marginal på 2400 röster.
SFP:s chanser ligger i ett lågt nationellt valdeltagande, svag konkurrens från svenskspråkiga kandidater i de övriga partierna kombinerat med en lyckad mobilisering av de egna anhängarna. SFP är valets svarta häst.
It ain't over until the fat lady sings.
...samt några ord om kulturkrockar
Inkommande veckoslut kan Vasaborna välja mellan ett överflöd av kulturella evenemang. Av en ren tillfällighet har de lokala stora körerna, amatör- och proffsteatrarna samt besökande ensembler prickat in detta veckoslut för sina framträdanden.
Det är inte första gången vi i Vasa har stora evenemangskrockar av detta slag. Det positiva är att kulturlivet är rikt och alternativen många.
Men det säger sig självt att publiken inte kommer att räcka till åt alla, och det är synd. Exempelvis ungdomarnas teatersatsningar skulle vara värda att uppmärksammas av också en äldre publik.
Krockarna visar återigen på behovet och avsaknaden av en neutral koordinerande aktör som i god tid skulle ha noterat problematiken och vidtagit nödvändiga åtgärder.
En av dessa åtgärder kunde ha varit en samfälld marknadsföringskampanj på bred bas som skulle ha lyft fram det positiva med detta kulturveckoslut och därigenom lockat publik från när och fjärran.
Vasaregionen är dock att gratulera till ett rikt kulturliv. Åtminstone detta veckoslut."
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=39669
