Bjarne Nitovuori skriver i sin HBL-ledare 16.4.2009 om Magmas EP-opinionsundersökning:
Att den finlandssvenska rösten i EU-parlamentet nu hotar att tystna kan också vara en aktiverande faktor.
Europaparlamentsvalet den 7 juni kommer att vara den största utmaningen hittills för Svenska folkpartiet, men också för finlandssvenskarna i vidare bemärkelse. Vid de tre val som hittills ordnats sedan Finland blev EU-medlem har SFP varje gång lyckats erövra ett mandat och dessutom har finlandssvenskar valts in på andra partiers listor - Jörn Donner (SDP) 1996 och Alexander Stubb (Saml) 2004.
Nu är utmaningen dock större än förr. Dels minskar antalet finländska EU-parlamentariker till 13 från 16 i de två första valen och 14 senast. Dels kommer inte lika namnkunniga finlandssvenskar att delta den här gången.
Alla kandidater har ännu inte nominerats, men helhetsbilden kan redan skönjas. SFP har ingen sittande riksdagsledamot eller EU-parlamentariker på sin lista. Och de svenskspråkiga kandidater som ställts upp på de övriga partiernas listor verkar inte heller vara särskilt färgstarka och framför allt inte sådana som attraherar väljare över språkgränsen.
Den undersökning av finlandssvenskarna i EU-valet som tankesmedjan Magma låtit utföra stämmer inte till optimism i det avseendet. Den visar nämligen att en större del av finlandssvenskarna röstar i första hand på person, inte på parti. I 2007 års riksdagsval var det tvärtom. Just i EU-valet skulle det alltså behövas starka personligheter.
Fredrik Almqvist (SDP) får förlåta, men det förefaller utopiskt att tro att han skall lyckas samla ett mångdubbelt antal röster jämfört med år 1999, då han var kandidat senast och fick drygt 5 600 röster. För fem år sedan fick socialdemokraternas svenska kandidat Folke Sundman drygt 3 700 röster. Den finlandssvenska socialdemokratins stora problem har också i riksdagsval varit att man inte på länge fått någon invald utan ett stort antal finska röster.
Största delen av Donners drygt 80 000 väljare 1996 var säkerligen finskspråkiga och deras andel var ännu större bland Stubbs 115 000 väljare 2004.
En realistisk tippning torde vara att ett finlandssvenskt mandat i Europaparlamentet den här gången främst är beroende av hur det går för Svenska folkpartiet
Men naturligtvis finns det ingen orsak att ge upp hoppet om ett finlandssvenskt mandat. Det finns också positiva sidor i den konstellation som kandidatnomineringen resulterat i.
Att ingen kandidat i till exempel Svenska folkpartiet höjer sig över mängden kan också vara en fördel. Det betyder att ingen kan utpekas som den som självklart blir invald om någon blir det. Och omvänt att så gott som vem som helst av kandidaterna har chans till första platsen. Det borde få kandidaterna och deras stödtrupper att intensifiera kampanjen samt även stimulera väljarnas intresse för valet.
En rätt jämnstark kandidatskara hade SFP också i 1996 års Europaparlamentsval med endast en riksdagsledamot (ålänningen Gunnar Jansson), men ingen självklar etta. Också den gången var partiet tvunget att gå allena till val utan valförbund med andra partier.
Då utkristalliserades under valkampanjen tre huvudkandidater, som alla fick minst 20 000 röster: Astrid Thors, Carl-Olaf Homén och Ralf Norrman. En likadan situation kan uppstå också den här gången.
Vid valet för fem år sedan stimulerades valdeltagandet säkert också av kampen mellan de två som uppfattades som huvudkandidater, Henrik Lax och Håkan Nordman. Skillnaden jämfört med valet 1996 var att den konstellationen var klar redan i nomineringsskedet.
I 1999 års val var SFP i valförbund med Centern och det var från början underförstått att SFP-rösterna skulle koncentreras till sittande EU-parlamentarikern Astrid Thors. Hon samlade då över 95 procent av SFP-rösterna.
En faktor som också kan bidra till en finlandssvensk valframgång är valdeltagandet. Traditionellt röstar svenskar flitigare än finnar. Magma-undersökningen tyder visserligen inte på något större valintresse bland finlandssvenskarna - 42 procent uppger sig rösta helt säkert - men en motsvarande undersökning av Taloustutkimus nyligen visade att bara ca 30 procent av alla finländare säkert tänker rösta. Det visar på ett större intresse på finlandssvenskt håll.
Det kanske avgörande blir dock - får man hoppas - hur kampanjen förs, hurudana debatter som förs inför valet. Det skulle samtidigt innebära att sakfrågorna och inte kandidaternas image vore utslagsgivande.
I Magma-undersökningen ansåg 85 procent av de tillfrågade att det behövs en finlandssvensk röst i Europaparlamentet. Att den rösten nu hotar att tystna kan vara en aktiverande faktor. Då något står på spel i ett val brukar det mobilisera väljarna, om det så gäller vem som blir störst eller ett partis vara eller inte vara, såsom docent Åsa Bengtsson konstaterade vid gårdagens presentation av undersökningen.
Bjarne Nitovuori, Hbl
