För någon vecka sen var det en brett uppslagen konferens här i Bryssel. Rubriken löd: "Återuppfinna Europa" och den varade i dagarna tre. Många tiotals inbjudna talare delade på över tjugo paneldebatter som handlade om ekonomi, politik och kultur, alla med det bärande temat Europa. Europa som är fjärran från medborgarna, Europa med sin ekonomiska kris, Europa som förlorar sina positioner i världen.
Arrangören, en ansedd fransk politisk veckotidning, hade valt rätt ämne. Till Konstcentret Bozar i centrala Bryssel hade hela sex tusen åhörare förflyttat sig. En del hugade fick nöja sig med skärmarna i foajén. Det var folk som till stora delar kände varandra - den europeiska gräddan, så att säga.
Och visst bestod den första panel av prominenta debattörer: Jacques Delors, legendarisk kommissionsordförande och tidigare spanske premiärministern Felipe Gonzalez. Bägge kritiserade nuläget och ansåg att det saknas visioner och vilja till förnyelse. Det saknas arkitekter. På de anklagades bänk satt Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy som försvarade sig så gott han kunde. Och så var det ex-presidenten Valéry Giscard d'Estaing. Han verkade lite trött och debatterade åt ett tredje håll.
Bland alla de övriga inbjudna lyste tyskarna med sin frånvaro. Hur det i den europeiska huvudstaden är möjligt att undvika politiker, forskare, tjänstemän och kulturarbetare från unionens största och inflytelserikaste medlemsland är en gåta. Är Tyskland och tyskarna något så tillbakadraget att de varken behöver höras eller synas? Att arrangörerna var franska är ingen förklaring. Fransmän värderar axeln Paris-Berlin. De säger det kanske med betoning på Paris men när Berlin nyser vet de mycket väl att hela kontinenten ligger i svår influensa.
De senaste åren har tyskar utan vare sig pukor eller trumpeter intagit några av de högsta och mest inflytelserika posterna i hela EU maskineriet. Eller vad sägs om följande (ofullständiga) lista: Werner Hoyer leder nu Europeiska investeringsbanken EIB. Det är den som finansierar och bistår investeringar som befordrar Unionens strategiska målsättningar, i fjol med 52 miljarder €. Klaus Regeling är chef för nyinrättade ESM, Ekonomiska stabiliseringsmekanismen. Den som med en lånekapacitet på 500 miljarder € ska bidra till finansiell stabilitet i eurozonen. Och det var också en tysk, i många år Angela Merkels närmaste rådgivare, nu senast i finans- och monetära frågor, Uwe Corsepius som för drygt två år sen valdes till nyckelposten som generalsekreterare för EU:s råd, ministerrådet. Dessa har Europas, allas vårt, bästa för ögonen. Men goda kontakter skadar aldrig.
Tyskar utgör inte den största nationaliteten bland de europeiska tjänstemännen i Bryssel. Efter belgare, fransmän, italienare, spanjorer och polacker visar statistiken på sjätte plats i kommissionen trots att landet har den överlägset största befolkningen. Vissa säger att Tyskland inte vill ge intrycket av att leda EU. Den "historiska belastningen" måhända? Föredrog man att följa reglerna via intagningstävlingarna och satsade långsiktigt på kvalitet snarare än på kvantitet och tillät därmed andra att idka lobbandets ädla konst?
Det finns många i Bryssel som tror sig se en ändring, ett aktivare drivande av de egna medborgarnas intåg i institutionerna. De tre höga befattningshavarna ovan anses vara indicier - snarare än bevis - på det.
Ett annat tecken på ett fastare och mer strategiskt grepp i kampen om inflytande är de resor för pressfolk som inleddes för några år sen. Varje år inbjuds ett stort antal brysselkorrespondenter till Berlin på några dagar. Det är allt annat än turism. Pressfolket får träffa och samtala med politiska beslutsfattare på högsta nivå, centrala personligheter i Förbundsdagen, inklusive oppositionen, och regeringen ända upp till självaste Angela Merkel. De kommunikationsansvariga inbillar sig knappast att journalisterna låter sig medvetet manipuleras och skriver vad de blir sig serverade. Men visst är det lättare att fatta andemeningen i vad Angie säger efter ett toppmöte om man har suttit vid samma middagsbord.
Det tydligaste tyska inflytandet, och dess tillväxt, finner man i varje fall i Europaparlamentet. Talmannen Martin Schultz ska vi undanta. Han faller inte in i argumenteringen. Men det gör institutionens generalsekreterare, Klaus Welle, som tidigare gjort karriär hos de europeiska kristdemokraterna EPP. Han utnämndes 2009 till posten som EPs högste tjänsteman. Av utskottsordförandena är Klaus-Heiner Lehne, också han kristdemokrat, den viktigaste. Han leder utskottet för juridiska frågor och innehar därigenom också den strategiskt centrala posten som chef för ordförandekonferensen, den som övervakar och koordinerar hela parlamentets arbete.
I konservativa Europeiska folkpartiet EPP, socialisternas PS&D, liberalerna i ALDE och radikalvänstern (GUE/NGL) är tyskarna den största nationaliteten. Det är bara de 14 franska gröna som överträffar tolv tyskar. Men en av dem har dubbelt medborgarskap och kunde lika gärna vara tysk (D. Cohn-Bendit). Dessutom leds två av de sju politiska grupperna av tyskar (PSE och de Gröna) förutom att två tredjedelar av tyskarna i EP (65 meppar) sitter i de två största grupperna, EPP och PS&D. Det är där nästan alla frågor i praktiken avgörs. Av de tjugo utskotten leds fem av tyskar. Tyska meppar har den högsta närvaroprocenten bland de stora länderna. De är långt flitigare än fransmän, italienare och i synnerhet britter. För tyskar är EP ingen begravningsplats för politiska elefanter. Det är ett livsvärv. Eller vad säga t.ex. om ordföranden i utrikesutskottet, kristdemokraten Elmar Brok, invald 1980?
Är det ett problem för EU, för de övriga medlemsländerna, att Tyskland och tyskar nu utan större hämningar intar och befäster maktpositioner inom den europeiska arkitekturen? Nej, enligt Timothy Garton Ash, framstående brittisk Europa- och Tysklandskännare, lever kontinenten med det bästa Tyskland någonsin. Det är ett fredligt och resonabelt land som i stort är till freds med sig självt och resten av världen. Polens nuvarande utrikesminister Radoslaw Sikorski säger att hans land för första gången i historien inte längre fruktar Tysklands aktivitet, snarare dess inaktivitet. Tysklands relativa inflytande beror därtill inte enbart på Tyskland. Vad är Frankrikes vikt i dagens läge?
Vare sig de vill det eller inte väger Tyskland en hel del. Utgången av regeringsförhandlingarna i Berlin kommer med säkerhet att avspegla sig i EP. Redan nu är köpslåendet mellan de två stora i EP, socialister och kristdemokrater, ett inslag som väcker kritik. Kohandeln är en del av ett system som gör alternativa lösningar svåra att uppnå. Blir det i Berlin en regeringslösning mellan Merkel och SPD kan man anta att skillnaderna mellan de politiska familjerna i Bryssel ytterligare fördunklas. Om en sådan lösning på europeisk nivå utgör en broms för nya reformarbeten, om det leder till att klyftan mellan de styrda och de styrande ytterligare fördjupas återstår att se. Vad den nog kan föra med sig är en process som leder till att Martin Schultz övergår från att vara EPs talman till att han blir ordförande för EU kommissionen - en del av ett större regeringspaket, där de höga EU posterna beaktas?
På konferensen i Bryssel var det ändå någon som kom ihåg att Tyskland har en viss betydelse. Mario Monti, fd kommissionär och italiensk premiärminister, sa sig hoppas apropå de förestående Berlinsamtalen att utgången vore en förbundskansler som förmår handla med litet mindre tveksamhet och litet mer viljestyrka nu när valen inte längre spökar. Alltså en mer avspänd Angela Merkel.
