Två svenska litterära verk från 1970- och 1980-talen tecknar på ett fascinerande sätt Europas historiska rötter. Skalden Karl Ragnar Gierow och författaren Rolf Edberg beskriver det mörka och ljusa arv som Europa bär på. Europa – vad är det? Och vart är det på väg?
"Vad beträffar Europa vet ingen varifrån det fått sitt namn eller vem som först kallade det så." Det skrev historieskrivaren Herodotos ca 400 f. Kr. Han sluter sig till att Europa var från Asien och kom från Fenicien till Kreta någon gång för 5000 år sedan. I den grekiska mytologin hade han hört berättas om hur Zeus förvandlade sig till en tjur och på sin rygg förde kungadottern Europa från hennes feniciska hemland över havet till Kreta. Där våldtar han Europa som senare föder sonen Minos.
Europa representerar oskuldsfull lek, barnsliga upptåg. Men tjuren är en verklig tjur, brutal, hänsynslös. Europa och tjuren är en förening av två motsatta element – idyll och våld. Ett mörkt arv och ljut. Man kan också som den svenska författaren Karl Ragnar Gierow hävda att det var tjuren som blev rov för Europa, som i själva verket har invandrarbakgrund:
"Europa kom till Kreta inte för att ge upphov till en kultur utan för att ta död på en. Bytet, den minoiska kulturen, brukar kallas den äldsta europeiska. På en väsentlig punkt är uttrycket missvisande. Det låter påskina att denna kultur var europeisk. Den var raka motsatsen. Om vi är Europa, är bara ruinerna, där de vackra tjurarna nu grävs fram, vår insats och vårt verk."
Som motdrag mot Europas hedniska rötter har begreppet också getts en biblisk förankring. Det skedde vid tiden för de stora upptäckterna, då också kyrkan hade ett starkt grepp om människornas liv.
Europa är den enda världsdel som namngivit sig själv. De andra världsdelarna har fått sina namn tilldelade. på tidiga medeltida världskartor delas världen i tre delar, Europa, Asien och Afrika. Namnen går tillbaka på antik mytologi och geografi. Men de förknippas också med judisk kristna föreställningar. Under världsdelarnas namn står, på de tidiga kartorna, ofta namnen på tre bibliska gestalter, Sem, Ham och Jafet, söner till Noa. Sem bor i Asien, Ham i Afrika och Jafet i Europa. Om dess heter det litet kryptiskt i Bibeln, att Gud "tage sin boning i Sems hyddor, att han "utvidge" Jafet, medan det på Hams lott faller att vara träl åt sina bröder.
Bibeln talar i konjunktiv: må så ske. Kartan innehåller alltså ett program, möjligt att aktualisera när omständigheterna så tillåter. Karta och tid förenas; historien skrivs in i geografin som laddas med innebörd och öde. Semiterna, Asiens bebyggare, är Guds egendomsfolk och hamiterna, invånare i Afrika, slavar.
Europas öde var att expandera, något som också gav tidens koloniseringspolitik ett bibliskt berättigande. Expansionen är emellertid inte endast territoriell. Den rör sig lika mycket på spekulationernas plan. Kolumbus spekulerar om en ny sjöväg till Indien men hittar istället Amerika, holländarna letar efter Sydlandet men finner Australien. Européerna fantiserar, spekulerar, planerar. Folken i de andra världsdelarna får finna sig i att ingå i dessa spekulationer. Det är Europa som beskriver världen. I Europa skapas den mening som utgör Historien och Geografin.
Ett spår i Europas historia, som dessvärre inte kan avfärdas som ett irrationellt sidospår, är antisemitismen. Dess rötter finns i det romerska imperiet, vars historia är en skräckfylld läsning om erövringar, folkmord, slaveri och tortyr. Den tidens bödelredskap var korset. "Ad malam crucem" (Till det onda korset) var ett ofta använt uttryck vars motsvarighet i våra dagar är dra åt helvete. Att korset för oss har fått en annan betydelse är också det ett spår i Europas historia.
Upplysningstiden med ett kulturellt homogent Europa som ideal såg till att de antisemitiska rötterna fick näring. Betecknande är Voltairs uttalande om judarna. För honom representerade de ett tredubbelt hot. De utgör en nation inom nationen. Och en avvikande kultur inom Europa. En asiatisk enklav. Men det värsta hotet gäller mänskligheten, detta europeiska honnörsord. Genom att med sin kultur bromsa civilisationsprocessen gör de judarna sig till fiender till människosläktet.
Det var en i sådan idévärld förintelsens arkitekter sökte sina ritningar. Den var bara en fortsättning på alla de förfärligheter som följt Europa i dess spår. Det nya med nazisterna var att de hade en så radikal karaktär på sin verksamhet och en teknisk perfektion och industrialisering som aldrig tidigare funnits.
Men Europa har också ett ljust arv. Författaren Rolf Edberg skriver i sin bok om Europa ... och de seglade ständigt om arvet efter antikens gudar och grekernas visdom, men också om värderingar som fördjupats och kristalliserats på annat håll:
"En religion skapad av en man från Nazaret, som aldrig blev profet i sitt eget land och som väl aldrig såg sig själv som religionsstiftare, blev i hellenistisk stöpning något av en sammanhållande kulturtradition."
Det är en anspelning på den kristna respekten för människan som är ett av Europas bidrag till världshistorien. Den moderna frihetstanken har också starka rötter i den kristna traditionen. Alltifrån den första idén om människornas frihet i den antika polis (de frias frihet gentemot slavarnas ofrihet) utvecklas uppfattningen om människans frihet genom att hon kom att ses som partner till Guds absoluta frihet. Under inflytande av reformationen mognade frihetsuppfattningen fram till sin moderna form: frihet som autonomi. Med detta menas människans frihet och ansvar som en följd av självbestämmande och utsatthet. Framför allt var Europa ett slags dröm. Ett Europa sönderslitet av krig – den genom tiderna mest krigiska världsdelen av alla – drömde om ewiger Friede, som filosofen Immanuel Kant uttryckte det. Frid stod för något mer än fred i den tidens språk, (något som sätter sina spår i t.ex. svenskan). Det var den kristna tanken, berövad mytologi och makt. Det var inte en frid "som övergår allt förstånd" utan en frid grundad just på förstånd: på insikten att ju fler nät som spanns ut över Europa, ju fler samtal, kommunikationer, utbyten, desto säkrare garanti för yttre och inre fred.
Denna tanke är Europas ljusa arv. Den formulerades hoppfullt vid mitten av 1800-talet. Före de stora världskrigens tid. Genom frihandel, samförstånd och demokrati skulle folken förbrödras och krigen omöjliggöras. Men det förblev en illusion. Trots att två världskrig skördade miljoner människors liv och städer jämnades med marken släcktes det arvet aldrig.
Det var under brinnande krig som tanken på Europa som en enhet föddes, något gemensamt kläddes i ord. Det skedde i en brevväxling mellan statsmän som företrädde varandras ärkefiender, Konrad Adenauer i Tyskland och Jean Monet i Frankrike. I sina memoarer återger Monet ett brev av Adenauer, där denne skriver:
"Liksom Ni betraktar jag hela det europeiska projektet som hänförligt till den allra högsta mänskliga nivån, den moraliska. Det är det moraliska ansvar vi har i förhållande till våra folk som driver oss att förverkliga en oerhörd förhoppning ..."
Förhoppningen var, aldrig mera krig mellan Tyskland och Frankrike. I boken Luthers Äpfelbäumschen beskriver Martin Schloemann hur ett ordspråk som tillskrivs Martin Luther stärkt Adenauers hisnande visioner mitt under brinnande krig:
"Om jag visste att världen kommer att gå under i morgon så skulle jag ändå i dag plantera mitt äppelträd."
Monnets egen vision handlade om att de europeiska nationerna tillsammans skulle skapa en rättsordning där starka och svaga stater löd under samma rättsordning. Gemensam lagstiftning och gemensamma institutioner som stod på självständig grund var garantier för en civiliserad fredsordning i efterkrigstidens Europa.
Genom att steg för steg integrera de deltagande staternas ekonomier skulle man slutligen nå en punkt då den ekonomiska integrationen var så långt framskriden att en politisk union sågs som det naturliga uttrycket för det samarbete som uppnåtts. Schuman själv deklarerade att Europa inte kan byggas på en gång, utan genom konkreta landvinningar som skapar förtroende och solidaritet.
Europeiska Unionen är i dag verklighet. Och också resultatet av små framsteg och överenskommelser. Det började med Kol- och stålunionen och har fortsatt med fler avtal och en monetär union. En utvidgning av unionen har skapat nya problem och euron som gemensam valuta har inte blivit den framgångssaga de monetära visionärerna räknade med. Frågan om en gemensam försvarsberedskap och en utvidgning österut är också olösta. Och var blev de idealistiska visionerna? Finns det alls något utrymme för ett värde baserat EU?
- Karl Ragnar Gierow
Europa och tjuren, femton essayer
Norstedts, 1972
- Rolf Edberg
... och de seglade ständigt
Norstedts, 1985
