Det heter att pengar inte luktar. Kanske det. I alla fall binder pengar samman på ett sätt som politik inte förmår: i Kosovo arbetar serbiska och albanska kriminella hand i hand - och mycket framgångsrikt - för att förhindra den rättsstat samt de gräns- och tullkontroller som skulle förstöra deras ekonomiska affärer, ett annat ord för smuggling.
I sanning en "försoning" och "förståelse" de två fiendefolken emellan som på andra områden inte ens går att drömma om.
Det var säkert förnuftigt att det europeiska samarbetet efter 1945 byggdes på ekonomisk grundval. Kol- och stålunionen var tänkt att gjuta samman tyskt och franskt näringsliv på ett område där även kanoner och stridsvagnar hör till produktpaletten, och detta så omsorgsfullt att inga framtida europeiska krig skulle kunna bli möjliga. Just det gemensamma ekonomiska intresset sågs som garanti för freden. Och i mer än ett halvt sekel har denna ordning (med få undantag) visat sig fungera utmärkt.
Men visionen, om också vag, hos den europeiska gemenskapens fäder var ett Europa som på ekonomisk och demokratisk grundval också politiskt skulle växa samman. Ett slags Europas Förenta Stater förespeglade dem. Emellertid fanns redan från allra första början politiker och staster som av olika skäl misstrodde ett sådant projekt, som ville inskränka sig till den ekonomiska ambitionen, nöjda med en så fri handel som möjligt på en gemensam marknad.
Vem minns idag Efta? Men att denna frihandelszon med Storbritannien i spetsen inte längre finns och dess medlemsstater numera bor under den forna konkurrentens tak, ska inte nödvändigtvis tolkas som att visionen om ett politiskt förenat Europa etablerat sig som segrare. Det går att hävda att också EU huvudsakligen arbetat på bygga ut olika ekonomiska friheter, om inte på bekostnad av så åtminstone utan en motsvarande utbyggnad av politisk centralmakt och handlingsförmåga.
Länder som Storbritannien eller Sverige må stå utanför euron och i den nationella suveränitetens namn hålla sig utanför projekt som anses som ett hot mot den: men redan ett raskt bokslut skulle visa att de beslut EU genom åren tagit de ekonomiska friheterna till fromma väger långt tyngre än vad som gjorts för den politiska integrationen.
Efta har visserligen försvunnit, men Historiens ironi vill att dess program ändå tycks ha segrat i Bryssel.
Åtminstone fram till nu.
Ty Europas och EU:s kris verkar ställa européerna inför samma gamla fråga igen. Är lösningen på krisen kanske ett djärvt kliv i riktning mot just en politisk gemenskap? Krisen så att säga ett instrument för att uppnå vad som tidigare inte varit möjligt? Eller är krisen uttryck för att det europeiska samarbetet nått gränsen just för vad som är möjligt? Att en forcerad politisk integration därför skulle göra allting ännu värre? Tvinga fram inte en lösning utan ett sammanbrott där EU fragmentiseras, kanske upplöses i de gamla vanliga nationalstaterna, i en globaliserad värld dock oändligt mycket mer kraftlösa och obetydliga än förr?
Fastän född och uppvuxen i Stockholm har jag tillbringat större delen av mitt liv på annat håll i Europa, i Prag, Berlin, Paris och Wien. Jag vet inte om det räcker för att kunna kalla sig för europé, men iallafall har det övertygat mig om att vår kontinents framtid ligger i något slags politisk union där dagens nationalstater frivilligt avstår från en hel del av sin suveränitet till förmån för unionen.
Men det önskvärda är inte alltid det möjliga. Om krisen uppenbarat behovet av ett förenat Europa så har den också avslöjat hur litet vi verkar har gemensamt. Det allra mest förunderliga med denna paradox är ändå att vi så länge låtsas som om så inte vore fallet. Men nu kan inte längre döljas vad vi inte visste eller inte ville veta om varandra: att vissa av oss lever i välfärdsstater, andra i klientelistiska skråsamhällen, att vissa stater nästan bara exporterar, andra nästan bara importerar, att vissa är kroniska gäldenärer och andra lika kroniska borgenärer, att skillnaderna mellan oss vad gäller så fundamentala områden som rättsväsen, arbetsmarknad, hälsovård eller utbildningssystem är nära nog oöverstigliga.
Kanske skulle vi ha förstått mer av denna problematik om vi intensivare funderat över vad vi brukar ha framför oss på tallriken. Alls ingenting illa sagt om pizza, pasta och olivolja. Men vilken nordbo skulle dag ut och dag in vilja ha det på köksbordet? Och vilken sydeuropé sill, potatis och knäckebröd?
Den europeiska krisens akuta, omedelbara lösning är en ren ekonomisk fråga. Till sist måste någon betala notan och denna "någon" är en omskrivning för Tyskland. Tyskarna skulle förstås kunna ställa en mycket berättigad fråga. Varför just vi tyskar? Svaret på den är enkelt: därför att bara ni har pengar.
Men med de tyska pengarna följer finstilta paragrafer, villkor och krav som tillsammans kommer att urholka just den nationella suveräniteten, formellt till förmån för ett politiskt alltmer integrerat och strömlinjeformat Europa. Dock finns risken att ett sådant Europa inte är mycket mer än en önskedröm eller hägring - för låntagarna i Sydeuropa bara ett vackert namn för vad de menar är tyska diktat.
