Om en ledande politiker idag håller upp Ryssland, Turkiet eller Kina som förebilder vet vi genast med vem vi har att göra: det måste röra sig om någon obskyr halvdiktator i något land långt bort från Europa. Om personen i fråga samtidigt dömer ut hela den liberala traditionen med allt vad det nu kan innebära, från marknadsekonomi bort till individens fri- och rättigheter, så nickar vi instämmande. Javisst. Det passar utmärkt till bilden av vår okände halvdiktator.
Och sådana finns tyvärr.
Fast gudskelov inte hos oss.
Men som vi bedrar oss - det var Ungerns premiärminister Viktor Orbán som den 26 juli inför en huvudsakligen ungersk publik i Baile Tusnad i rumänska Transsylvanien dömde ut liberalismen och i svart på vitt nämnde sina eftersträvade idealsamhällen. Det kan i sammanhanget erinras om att ingen av dessa stater idag skulle vara kvalificerad för ett medlemskap i EU. Där är dock Ungern medlem sedan tio (10) år.
Orbán och hans Fidesz omvaldes som regering i våras; i ytterligare fyra år kommer han att kunna regera med en parlamentarisk majoritet som tillåter hans parti att helt på egen hand skriva om landets författning. Inget annat parti i parlamentet behöver tillfrågas. Åt att komplettera och skriva om denna författning ägnade sig Orbán redan mellan 2010 och 2014 i en sådan utsträckning att många i Europa har blivit djupt bekymrade: det kan se ut som om Orbán steg för steg, vägen över lagstiftning och personalpolitik, håller på att underminera demokratin i Ungern. Inte minst gäller det rättsväsendet, statens institutioner samt yttrande- och presssfriheten. Och den som vill behålla sitt jobb istället för att protestera mot en allsmäktig regeringsapparat gör bäst i att tiga. Det oroar Europa (EU). Men varje gång Budapest fått internationell kritik har man visat sig medgörlig och modifierat sina nya lagar och förordningar. Men av de två steg som då redan tagits framåt blir inte mer än ett tillbaka. Kritiker menar därför att denna ungerska politik är både genomtänkt och systematisk. Syftet skulle vara att vägen över författningen göra de förändringar oåterkalleliga som tillsammans lägger grunden för vad som är misstänkt likt en enpartistat.
Detta är så mycket allvarligare som den enda opposition av betydelse Orbán måste räkna med kommer från den extrema högern. Vänstern finns för närvarande bara på papperet, upptagen av interna strider, efter sina år vid makten helt diskrediterad i väljarnas ögon. En långt svårare motståndare har Orbáns Fidesz i parlamentets tredje starkaste parti, det fascistiska Jobbik. Bland populistiska, högerradikala partier i Europa saknar Jobbik motstycke, långt mer etablerat och just radikalt än något annat i Europa. Marine le Pens Front National är i jämförelse en söndagsskola.
Orbán och hans strateger brukar hävda att att man har den yttersta högern under kontroll. Dessutom att man drar en klar rågång mellan sig och Jobbik i viktiga principfrågor. Delvis är det riktigt: sålunda är Fidesz inte något öppet rasistiskt, antisemitiskt parti. Men i praktiken har Orbán ändå på andra områden genomfört just stora delar av Jobbiks program: vad gäller synen på EU, Europa och IMF (den Internationella Valutafonden), den ekonomiska politiken, motståndet mot ”utförsäljningen” av ungersk mark och förmögenhet liksom vad gäller synen på de betydande ungerska minoriteterna i Ungerns grannländer. Om dagens Ungern har 10 miljoner invånare bor ytterligare drygt 2 miljoner i grannländerna. Inget annan europeisk stat kan uppvisa liknande ”disproportioner”, självfallet tacksam politisk ammunition för militanta nationalister.
Jobbik eftersträvar enligt sitt partiprogram att riva upp Trianonfreden från 1920 som efter det första världskriget förvandlade Ungern från en stor, mångnationell stat till dagens blygsamma, befolkad nästan uteslutande av ungrare. Till detta storungerska projekt tiger visserligen Orbán, men fakta talar också här ett annat språk. Mer än en halv miljon ungrare i grannländerna har tilldelats ungerska medborgarskap sedan 2011; denna politik har inte bara irriterat Ungerns grannländer utan också fått direkta konsekvenser för den ungerska inrikespolitiken då dessa ungrare i förskingringen kan rösta i moderlandets val - och som en man gör det för sina gynnare, Orban och hans Fidesz. Utan dessa utlandsröster i det senaste parlamentsvalet hade Orbán inte uppnått den kvalificerade majoritet som nu tillåter honom att i praktiken fortsätta att skriva sin egen författning.
Inför sådana utlandsungrare talade han alltså i juli i Rumänien. I vad som på politikerspråk brukar kallas ett ”linjetal” avslöjade Orbán för första gången sin vision om framtiden. Den bör tas på allvar, också av resten av Europa. Ty även i den ukrainska krisen verkar Orbán ha hamnat på vad som ser ut att vara samma linje som Putin: hans enda kommentar hittills, utöver det oförargliga och oförbindliga, har varit att passa på att kräva autonomi för Ukrainas ungerska minoritet. Det låter som ett eko av Putins Krimpolitik.
Men Europa fortsätter att inte bry sig. I Europaparlamentet hålls Orbán om ryggen av EPP-gruppen, parlamentets största, som omfattar kristdemokratiska och konservativa partier. Det sker visserligen av interna mer än av skäl som direkt har med Ungern att göra. Ändå frestas man att ur en strikt europeisk synvinkel kalla det en missförstådd solidaritet.
