Från mitt kafébord i Wien XXII

Vilket är egentligen det viktigaste av den franska revolutionens tre slagord: frihet, jämlikhet, broderskap? Ja, jag vet. Det lönar sig föga att bryta loss ett enda; alla tre står i ett inbördes sammanhang (och i en strikt, fixerad ordningsföljd) så att de först tillsammans blir till något utöver vad de var och en för sig är.

Men om vi ändå skulle få välja spontant och känslomässigt? Jag tror att de allra flesta av oss skulle välja friheten. Och kanske inte bara därför att den är mer ursprunglig och grundläggande än de andra utan också därför att friheten är långt mer konkret än abstrakt.

För att förstå det behöver man inte ha suttit i cell. När kommunismen nästan över en natt försvann i Östeuropa var av allt det nya just friheten det första invånarna där kunde - och ville - använda sig av. De lämnade sitt land, gav sig ut över en gräns för att se och uppleva något de aldrig sett eller upplevt förut, återvände sedan till varifrån de kommit.

Med kommunismens fall var gränsen inte längre en ogenomtränglig mur. Men idag har vi glömt hur det för inte alls särskilt länge sedan var och vilka begränsningar (sic) halva Europa tvingades leva med. Men jag har inte glömt, kanske därför att jag som korrespondent i Östeuropa från den andra sidan hade att göra med muren eller vad Winston Churchill döpte till järnridån.

Det är ingen överdrift att säga att denna konfrontation präglat mig för livet. Ännu idag väcks mina gamla reflexer av skuld när jag fastnar på någon av de få gränser i Europa där man fortfarande insisterar på att något ska kontrolleras eller deklareras. Förr var man alltid skyldig på förhand: för att ha med sig mer valuta än man deklarerade, för att till vänner smuggla in en eller annan bok som var förbjuden, för att inte ha den ena eller andra stämpeln.

Själva yrket, tullare eller gränspolis (eller var det uniformen?), verkade väcka mångas sämsta sidor och attrahera personer med tendenser till översitteri och paragrafrytteri. Gränskontroller gav mig därför inte bara känslan av att göra mig skyldig till något utan försatte mig dessutom i ett lätt depressivt tillstånd. Och så sker alltså fortfarande när jag reser över en gräns där jag inte längre behöver stanna och den uniformerade personalen är borta: ett slags pavlovsk reflex, gissar jag. Ändå var det allra värsta inte den polisiära undersökningen, schikanerna eller tidsförlusten, utan den orubbliga övertygelsen att alltsammans var fullkomligt överflödigt och meningslöst, att varje sådan gränskontrolls bokföring inte resulterade i någon som helst balans mellan uppdagade, allvarliga lagöverträdelser och det missmod, den förtvivlan eller vrede som detta förfarande under så lång tid förde med sig.

Nu slipper vi denna procedur; i alla fall de av oss som bor inom den Europeiska Unionen. Men glädjer det någon? Är det något som gör oss till övertygade européer? Jag betvivlar det starkt. Vi som borde minnas hur det var har nästan alla glömt och de som är för unga för att minnas är inte ett dugg intresserade utan tar de försvunna gränskontrollerna som något självklart, som hade de aldrig funnits. I värsta fall kan det till och med hända att den resefrihet som för bara drygt tjugofem år sedan sågs som den största landvinningen i ett Europa utan kommunism snarare blivit till något att irritera sig på.

Jag tänker på de tiggare, huvudsakligen romer från Rumänien och Bulgarien, som upptäckt att det är avsevärt mycket mer lönsamt att tigga i Stockholm, Berlin eller Wien än i Bukarest eller Sofia; till och med svenska landsortsstäder har visat sig vara tidigare försummade inkomstkällor. I Stockholm hittar man dem överallt i centrum sittande på en filt med en pappmugg framför sig, ofta på Centralstationen eller utanför Systembolagets butiker. I Wien finns de i eller i närheten av tunnelbanan; i centrum, innanför Ringstrasse, tror jag att polisen har order att köra iväg dem, sannolikt därför att de antas störa den för Österrike så viktiga turistnäringen. Wienarna tar deras närvaro med fatalistiskt jämnmod, stockholmarna med medkänsla över så mycket fattigdom och ofta med dåligt samvete över att inte varje gång lägga något i pappmuggen.

Men hur länge till? Vad som ibland kallas (och kanske är) en "tyst majoritet" är inte lika tolerant. Visst, den fria rörligheten inom EU bör självfallet gälla alla. Men så här var det ju inte tänkt: den fria rörelsen över gränserna är till för dig och mig och i princip vilken Svensson som helst, också en utländsk sådan, dock inte för en romsk befolkning som visserligen är rumänska eller bulgariska medborgare från länder som är medlemmar i EU, men som ägnar sig åt systematiskt bettleri och inte har några ordnade bostadsförhållanden under de månader i sträck de uppehåller sig i en stad som till exempel Stockholm. En sådan rörelsefrihet vore att missbruka de gränserna som inte längre spärrar ute.

Och den "tysta majroiteten" är inte så tyst längre. Medan man i Frankrike river romernas läger och i Storbritannien övervägar att införa regler som begränsar deras möjligheter att behandla London som de redan behandlar Stockholm eller Wien, tvingas en Europavän som undertecknad att allt oftare försvara denna resefrihet mot kritiker som skriver den på EU:s minuskonto.

Arma Europa! Inte ens det kanske finaste som åstadkommits inom den europeiska storfamiljen under senare år har man lyckats sälja till européerna som en succé. Och om det inte ens går med friheten så har man goda skäl att vara bekymrad för framtiden.

Richard Swartz