Jag har läst en nyutkommen bok om kommunismen och om dess moderna historia. Låt mig ändå börja denna betraktelse med följande påståenden:
Kommunismen är en europeisk tanke. Europatanken lever, alltså är kommunismen inte död.
Kommunismen är till sitt väsen en utopisk tanke. Terrorn och mördandet förvandlade den till en dystopi. Men föreställningen om ett alternativ till den segerrika kapitalismen tillhör demokratins repertoar, ännu idag.
Med sin, ja, tvillingbroder kristendomen har kommunismen alltid stått i hängiven träto. Kommunismen förfäktar tanken att en förbättring av livsvillkoren är oförenlig med den enskildes frihet och med olika former av ekonomiskt effektivitetstänkande. Samma tanke präglar dagens radikala miljöengagemang. Ekologismen är därför en utväxt på en större gren, ja, är ingenting annat än marxistisk vulgata.
Jag tror att det är Anders Ehnmark som någonstans har skrivit att socialismen handlar om befrielsen medan liberalismen handlar om friheten.Det finns uppskattningar som visar att över 100 miljoner människor fick sätta livet till under olika kommunistiska regimer. Är dessa människor fria nu? Är de befriade?
Kommunismen och fascismen formulerar en antiliberal och en antidemokratisk reaktion i 1900-talets Europa.
I den marxistisk-leninistiska historieskrivningen har man i allmänhet betraktat 1917-års bolsjevikiska revolution som ett slags fullföljande av 1789-års franska revolution. Man har alltså jämställt Lenin med Danton och Robespierre i det sena 1700-talet. De tre revolutionärerna hade framför allt en sak gemensam. De uppfattade revolutionen som en genväg till framtiden.
På ett avgörande plan skiljer sig dock de 2 stora europeiska revolutionerna från varandra.
I fransk historieskrivning har 1789 och 1793 alltid betraktats som två separata med i grund oskiljaktliga element i en och samma historiska process. I Sovjetunionens historieskrivning fyllde däremot oktoberrevolutionen en direkt ersättande funktion; den nationellt ryska dimensionen i februarirevolutionen korrigerades av den universella målsättningen i oktoberrevolutionen.
Nu läser jag den engelske historikern David Priestlands The Red Flag. Det är en ojämn men intressant bok. Priestland berättar bättre än han analyserar, men också i berättelsen finns många guldkorn. Priestland har ägnat nästan hela sitt yrkesverksamma akademiska liv i Oxford åt forskning kring kommunismen. Denna bok måste därför beskrivas som hans magnum opus.
Jag håller i allt väsentligt med om Priestlands slutsatser.
Den kommunistiska verkligheten har aldrig motsvarat filosofin.
I Sovjetunionen, och i andra kommunistiska stater, skapades en elitistisk nomenklatura som stod på milsvitt avstånd från predikningarna om klasslösa samhällen. I skuggan av brutala säkerhetstjänster förstördes relationen mellan individer, förstördes dyrbara ekosystem och inte minst underminerades själva värdet av allt arbete. Systemet byggde dessutom på korruption och skenhelighet.
I Priestlands historieskrivning bar kommunismen ett frö till sin egen undergång.
Det var inte Ronald Reagan och hans neokonservativa revolution som vann det kalla kriget, utan det var Michail Gorbatjov och hans perestrojka som förlorade samma krig genom att försöka sig på en annan och ny revolution när den första skändligen hade misslyckats.
Kommunismens enda egentliga framgångar baserades på stölder av andras idéer eller på ohållbara ekonomiska satsningar som i slutändan bara drabbade den hyllade civilbefolkningen. Priestland nämner Sputnik och atombomben.
Priestlands bok har många vinnande fördelar, men den är stundtals också rätt förvirrande.
Han använder stora mängder exempel ur populärkulturen (film, litteratur, konstverk), men en socialrealistisk analys som i ett och samma andetag inkluderar både det återkommande prometeusmotivet och Che Guevaras försök att sälja Svarte Kristus i Guatemala kräver rätt mycket av den läsare som inte känner berättelserna från förr. Samtidigt, och detta är en av bokens stora fördelar, gör Priestland historien om kommunismen till en av de centrala byggstenarna i en lång västerländsk historia av radikal humanism. I berättelsen om kommunismen formar dessutom själva marxismen i kombination med byråkratiseringen och de repressiva mekanismerna ytterligare några centrala byggstenar.
Ett nyckelbegrepp i Priestlands bok är romantik.
Han använder det ofta i kvalificerad mening som revolutionär romantik. Enligt Priestlands sätt att se och skriva var alla ledande kommunister revolutionära romantiker, i en eller annan form. I den revolutionära romantiken samsades betydande element av pseudovetenskaplig abrakadara med den allra brutalaste form av pragmatism.
Priestlands bok startar med den franska revolutionen år 1789 och fortsätter fram till Enver Hoxhas fall i Albanien år 1991. Bokens perspektiv är konsensualistiskt, och Priestlands angrepp på olika former av utopiskt tänkande paras med hans lätt banala varningar för allehanda samhälleliga orättvisor som kan föda radikala samhällsrörelser. Således uttrycker Priestland förstås sympati med Michail Gorbatjov, samtidigt som han bara kan förmedla förakt för det geriatrikompani som formade hans företrädare.
Priestland skisserar snabbt upp en grundläggande spänning i den revolutionära ideologin, och denna spänning bottnar i konflikten mellan romantiker och de som ville modernisera samhället. I bakgrunden spökar (som vanligt i idéhistoriska sammanhang) skillnaden mellan tysk romantik och fransk upplysning, konkretiserad i Karl Marx egen biografi. Marx växte upp i Trier som ligger i Rhenlandet som ligger mellan det revolutionära Frankrike och det idealistiska Tyskland. Därav den grundläggande spänningen i hela kommunismens historia, och samtidigt en grundläggande spänning i Marx egen filosofi. Marx försökte ständigt balansera mellan idealism och revolution, med ringa framgång.
Priestland definierar en romantiker som en människa som är så fanatiskt idealistisk och som tror så starkt på sina egna revolutionära ideal att allt detta sammantaget föder en våldsideologi som skall föra fram till ett givet och hägrande slutmål.
I Priestlands historieskrivning var Stalin en romantiker, medan Lenin sökte modernisera. Mao Zedong var en romantiker medan Deng Ziaoping var en moderniserare. Krustjev var en romantiker, och det var alltså också Gorbatjov ("a typical romantic marxist"). Begreppet romantik verkar kanske olämpligt för en ideologi som skapade en dödens gråzon i hela östeuropa under fyra decennier, men jag förstår ändå rätt bra vad Priestland menar. Flera av de största antisemiterna i Europas historia måste nämligen också beskrivas som ett slags hårdföra romantiker - jag nämner bara kompositören Richard Wagner. På Kuba härskar ännu idag Fidel Castro som väl är en personifikation av allt det som i vår värld kan beskrivas som romantiskt.
Kommunismen har alltid definierat sig själv i motsats till något annat, till något redan överspelat.
Sådan är logiken också på dagens Kuba eller i dagens Nordkorea. Ett grundläggande problem med Priestlands bok är dock att kommunismen i ett land så ofta avviker från kommunismen i ett annat land. I Sovjetunionen var kommunismen ett katastrofalt misslyckande, men i Kina är den en kapitalistisk framgångshistoria.
Flera böcker måste därför skrivas, inte minst då med fokus på alla de segerrika elementen i berättelsen om kommunismen.
David Priestland: The Red Flag. Communism and the Making of the Modern World, Allan Lane, 676 s.
