Det förekommer att barn skriver böcker om sina föräldrar. En av de mest minnesvärda på svenska språket är Ivar Lo-Johanssons Analfabeten (1951), ett äreminne över en strävsam och klok fader, lantarbetare. Den romanen inledde en serie memoarer i fiktionslitteraturens form; som åldring skrev Ivar Lo senare skildringar som var mera faktiskt självbiografiska. Svenska proletärförfattare försökte genom litteraturen göra sig kvitt sin barndom och sin uppväxt: tänk bara på Eyvind Johnsons Olof-svit eller på Harry Martinsons Nässlorna blomma och Vägen ut. De böckerna gjorde deras klassresa möjlig.
Nog förefaller det, i jämförelse, som om medelklassens eller aristokratins söner skulle ha dragit sig för sådana skildringar av de allra närmaste. Kanske beror det helt enkelt på att de har varit mindre benägna att röja vad de har varit med om (så många visste det ju redan, skvallerfaktorn!) eller att de valde andra och mera lönande levnadsbanor än författarskapet. Och de där uppe kan ju alltid hyra andra. Om det finns någonting spännande att berätta från dessa miljöer handlar det nästan alltid om ett ekonomiskt fallissemang eller om en nedåtgående social rörelse. Uppgörelselitteraturen riskerar att dra med författaren själv i fallet.
Undantag finns. Henrik Tikkanens böcker blev genast legendariska. De bildade krönet på en vacker bana som hade den mänskliga svagheten som själva sitt avstamp. När jag i ungdomen läste dem började jag grunna på skillnaden mellan falskt (i meningen osant) och fel (i meningen orätt). Bara därför, det tycker jag fortfarande, var de värda att läsa. För några år sedan utkom det i Sverige ett antal berättelser av relativt okända skribenter som stack kniven i ryggen på lätt genomskådade föräldrar ur 60- och 70-talets vänstergeneration. Det var bleka dåd med det tafatt formulerade försvaret: om de behandlade sina barn så här vanartigt, hur skulle de då behandla ett helt samhälle?
Jag är inte säker på konklusionen. Grisar är också djur.
Den svenska historikern Yvonne Hirdmans bok om en märkvärdig moder, Den röda grevinnan (Ordfront 2010), är till den yttre en biografi, till den inre en empirisk undersökning (så gott det går, modern lämnade inte alltför mycket efter sig), men i grunden är den faktiskt ett svar på frågan hur författaren har blivit den hon är. En skönskrivare och polemiker. En slagfärdig tvivlare på det mesta. En trygg röst i en utsatt värld. Hirdman har forskat om kommunism och kön och i denna mammabok väver hon samman de två aspekterna på vår samtid - det som var ett framtidslöfte och det som visade sig vara förlorarens revansch - till en sammanhängande tematik.
Man kan också säga att det rör sig om kosmopolitism, fastän denna gång utan det judiska inslag, i 1900-talets Europa. Med en franskspråkig schweiziska som moder och ett tyskspråkigt bokhandlarbiträde i Dorpat som fader får Yvonnes egen mor (1906-1966) en uppfostran först i Oxford, sedan i Bukovina, en östlig provins till den österrikisk-ungerska monarkin, som efter första världskriget avträds till Rumänien, och under mellankrigstiden närmar hon sig den inte alltid så glada rikstyska Weimarkulturen, gifter sig med en utblottad tysk-baltisk greve som blir hängiven bolsjevik, men en tämligen skakig och otrogen sådan, och hennes andra stora kärlek visar sig också vara bolsjevik, men av den yrkesrevolutionära typen, som går under i den stora terrorns Moskva, med den kvinna han älskar som någorlunda åsyna vittne, och via ett underrättelseuppdrag i Niels Bohrs Köpenhamn hamnar denna kvinna småningom i Sverige, skaffar familj i nära anslutning till det socialdemokratiska etablissemanget och uppdrag som tolk och reseledare innan hon, sextio år gammal, storrökare och utsliten, plötsligt avlider. Med många aborter, en i sjätte månaden, på sitt samvete. Med en ogift lillasyster som blir kvar i Leipzig - dit hon och deras föräldrar måste evakuera efter anklagelser om sedeslöshet mot fadern, utkastade av en lokal rumänsk mobb - under andra världskriget och hela långa DDR-tiden.
Yvonne, tänker jag när jag är färdig med hennes bok, hade du kunnat bli någonting annat än historiker? Hade du kunnat stå i en parfymbutik och tänka på allt detta du visste i fyrti års tid? Blev inte ödet ditt yrke? Ungefär som proletärförfattarnas. Kvinnoforskningen. Doktorsavhandlingen om det svenska kommunistpartiet och kriget. Den mogna boken om Alva Myrdal och hennes kamp för och med den man som hon gav allt, Gunnar, och som bestal henne på så mycket.
Det är inte så att hon får rätsida på det mesta. Yvonne Hirdman har inte så mycket att göra upp med. Ty det samhälle hon skildrar kunde inte annat än att gå under - i etapper.
