Offret måste inte vara en godhjärtad människa

Hos människor som behandlas illa framträder ofta deras sämsta egenskaper. De kan bli griniga och gnälliga, retsamma, vildsinta. Man kan se det på tunnelbanan när föräldrar hunsar och härjar med sina barn. Barnen vill ge igen för nesan, förödmjukelsen. Det är svårt att inte tycka att det är deras rätt som barn. Det är en rätt de tar sig. För rätten finns ju inte. Rätten är en erövring, och följaktligen kan den gå förlorad.

Kan man tillämpa detta resonemang också på grupper av människor? Det är inte alldeles säkert. När många människor kommer samman kan de bestämma sig för att låta oförrätten vara. Att det kostar för mycket att hela tiden ge betalt för gammal ost är egentligen en gammal lärdom. Det finns experter på äldre tid som har menat att den europeiska människan efter de peloponnesiska krigen lärde sig att leva med oförrätten. Hämnden ökade lidandet.

I vår tid tycks den lärdomen ha glömts bort. Efter 1900-talets båda världskrig sattes hämnden, revanschismen, i system. Även efter kalla kriget skulle det straffas – och straffas enligt principer som är främmande för en rättsstat, till exempel retroaktivitet eller för åsikt. Segrarna i första världskriget tog till ekonomiska bestraffningar, segrarna i det andra etniska. I det förra fallet flyttade man gränser, i det senare befolkningar – sådan var huvudregeln.

Under läsningen av Catalin Dorian Florescus roman fick jag flera gånger stanna upp för att fråga mig i vilken historisk tid jag befann mig – och när min egen tid börjar bli historia.

För litet drygt tjugo år sedan gjorde jag och en kollega på Sveriges Radio en reportageserie. Vi reste i Béla Bartóks fotspår och vi kallade serien för "Europa i mikrokosmos". Vi tog oss med bil från Wien och kom först till Bratislava, där vår hjälte gick i skola, och senare under vår resa nådde vi via Debrecen, Arad, Timisoara den stad där han föddes (1881), Sânnicolau Mare, eller Nagyszentmiklós på ungerska, på den tiden en del av den stora centraleuropeiska monarkin.

Jag minns att när vi färdades genom byarna på landsvägen norrut från Timisoara kunde man på husgavlarna se ägarnas familjenamn: rumänska, ungerska, tyska, serbiska. Strax innan vi kom fram till Nagyszentmiklós, måste vi ha passerat en by med det tyska namnet Triebswetter. Det är den som är platsen för Florescus berättelse. Där har grymheter begåtts, i den etniska eller ideologiska rensningens namn, ofta i bådas.

(Testfråga: judar och romer då? Jo, men de bodde i städer respektive på skräpmark - innan de förvisades.)

Triebswetter – namnet antyder en terräng som är drabbad av regnmassor och översvämningar – ligger i en typisk blandprovins som kallas Banat, eller Banatet. Under kejsarinnan Maria Teresia lockades fattigbönder från Lothringen (som hon fått till undersåtar genom giftermål) att slå sig ned här i denna imperiets fattiga utpost, som kolonister och nyodlare. De talade något slags tyska och blev kända som schwabare. Detta hände i början 1770-talet. (En rysk kejsarinna försökte något liknande med svenskbyborna i Ukraina.) Hundrafemtio år senare fanns imperiet inte mera, och den nationalistiska hetsen fick nu fritt utlopp.

Rumänien var under mellankrigstiden särdeles illa drabbat av etnofascismens framfart. Den gick ut över alla minoritetsgrupper. Tyskar av den katolska läran hade det inte värst – så länge den rumänska staten och Hitlertyskland var vapenbröder. Men när krigslyckan vände och sovjettrupper vällde in i landet, då hamnade det tyska befolkningselementet i farozonen, med deportationer, expropriationer och egendomsförluster i stor skala.

För berättaren Jacobs familj – välmående mellanbönder med stort behov av daglönare – blev fallet tungt. De berövas all värdighet, all trygghet. Jacob, en tjugofemåring som flytt ur sovjetisk fångenskap, är beredd att följa med en kontingent bybor i en andra utvandring, tillbaka till Lothringen, men han förråds av fadern (fadern tycks ha förrått honom hela tiden) för de kommunistiska myndigheterna och han blir kvar som trashank i en tämligen deppig lägertillvaro.

Detta är en bok med stor realism i detaljerna, med ett tuktat episkt flöde och med sorg på varje sida. Smuts och förljugenhet, fanatism och korruption, dödens ständiga sekundnärvaro – så ser den omgivning ut där den unge schwabaren skaffar sig sin livsvisdom och lär sig att inte tappa greppet. Någon framtid för hans sort finns inte; all framtid finns i det förflutna. Fadern var från början landstrykare, modern horade i ungdomen i Amerika och förtjänade en liten förmögenhet på det viset. Den romske drängen som fadern gör till sin ställföreträdare visar sig vara hans, Jacobs, halvbror.

Denne bestämmer sig ändå i slutet av boken för att älska sin råa fader – för det finns ingen annan kvar att bry sig om, modern omkommer i en fabriksolycka, den serbiska ungdomskärleken mördades av nazisterna – och först sedan fadern, en mästare i förnedringens konst, är så förbi av umbäranden att han inte kan göra någon annan än sig själv illa. Fadern framstår ett offer, men det har inte gjort honom på minsta vis godhjärtad. När Jacob insett detta kan han försonas med sitt öde.

Vad skulle han göra med sin hämnd?

Jacob beslutar sig för att älska
Catalin Dorian Florescu
Översättning: Ulrika Junker Miranda.
Förlaget 2244. 324 s