Om människan som art och resandet som konst

Människan är en resande varelse. Hon förflyttar sig inte bara, hon uppsöker platser där hon inte tidigare har varit. Det okända lockar henne, det mytiska leker henne i hågen. Enligt egen erfarenhet – av mig själv och flera andra – är det så att den lockelsen kan växa med stigande ålder. Barnet behöver trygghet, rotfasthet. Äldre kan lättare kapa förtöjningarna. Den sista resan måste alla göra, också den ofärdige, också den som inte är beredd och inte hunnit packa sin ränsel.

Ändå tycks rörlighet ha blivit en livsform för många unga, särskilt i Europa, långt tillbaka i tiden – kanske ända sedan medeltidens mytomspunna barnkorståg, har en del historiker menat. Uppbrotts- och upprorsbenägenhet har gått hand i hand och blivit till ett outplånligt kulturellt mönster, ett idealtillstånd närmast. Nynomadismen tycks sätta fart just när den europeiska livegenskapen känns som tyngst. Utopin, resan i tiden, vill ut ur sitt drömda landskap – spränga bojor, korsa gränser.

Resandet blir så ett sätt att få syn på den egna personen och det egna ödet. Uppstudsiga tänkare på 1600- och 1700-talet var ett resande släkte, ständigt på rymmen. Idéhistorikern Svante Nordin visar i sin vackra och välkomponerade bok om Descartes och Kristina av Sverige (Drottningen och filosofen. Atlantis 2012) hur den lärde fransmannen under sin långvariga exil i Holland planlade och lobbade för sin färd till den kalla nord. Det är samma tid som fasta ambassader börjar inrättas i Europas huvudstäder, med åtföljande trafik.

Diplomater är ofta äventyrare, drömmare. De måste behärska konsten att förställa sig men också kunna föreställa sig den okända världens väsen och mysterier.

Diplomatens mindre upphöjda medtävlare är resenären – och jag tänker då inte på aristokratin under sin grand tour eller på den världsomseglande sjömannen och inte heller på upptäcktsresanden som vill kartlägga ett nytt stycke verklighet och vidga basen för mänsklighetens vetande. Jag tänker på den tvångsmässige resenären som far ut för att placera in sig själv och den kultur som är hans i ett större, globalt och världshistoriskt sammanhang.

Författaren Tomas Löfström som själv har farit vida tecknar i sin nya bok (Den siste resenären. Carlssons 2012) ett fint porträtt av en person som under hela sitt korta, verksamma liv befann sig på resande fot mer eller mindre. Torgny Sommelius var äldste som till en dynamisk tidningsman, Ove Sommelius, ägare till Helsingborgs Dagblad, en av de fyra svenska dagstidningar (förutom ett par nazistiska blad) som visade störst förståelse för Hitlertysklands ambitioner före och under andra världskriget. Men Torgny bröt sig loss och banade ny väg: han besökte Jugoslavien som försökte resa sig ur krigets ruiner, arabvärlden, Turkiet, Indien och Afghanistan, han genomkorsade kontinenter, bodde i bussar och tält, köpte ett privatflygplan och dödsstörtade med detta i Karibien.

Och han skrev – frenetiskt, oavlåtligt, rapporterande som en Linné-apostel (dessas verk är nu tillgängliga i sin helhet för en internationell publik, i en påkostad åttabandsutgåva som presenterades i Sverige Riksdag i november förra året). Löfström citerar generöst ur föregångarens energiska, engagerade prosa. Torgny Sommelius var västerlänningen som tog emot österlandet med öppna armar men utan att förlora sin analytiska skärpa, sitt vittra omdöme. Orättvist bortglömd. Biografin över honom, femtio år efter hans bortgång, är ingenting annat än mästerlig.

Det är egentligen, kan jag tycka, märkligt att resandet i vår moderna tid har förknippats med frihet. Länge var ju landsförvisningen ett oblitt och vanhedrande straff, praktiserat av vissa stater in på 1900-talet. Deportationen förenar förflyttning med fängsligt förvar. Misshagliga personer kunde råka illa ut inte bara i tyrannier utan också i så kallade rättsstater. Ett bidrag till det politiska fängslandets historia i Sverige har nu lämnats i en tänkvärd forskarantologi (... faror för staten av svåraste slag. Politiska fångar på Långholmen 1880–1950. Stockholmia förlag 2012).

Så avlägset är det trots allt ej! Och just som jag skriver detta uppdagas att två svenska medborgare, med etniska rötter i Somalia och politiska flyktingar från inbördeskrigens Östafrika, har utlämnats till Förenta staterna för att rannsakas och dömas där – ett land vars lagar de inte förbrutit sig mot och som tillämpar tortyr – men utan att Sveriges regering har inskridit eller protesterat (Gösta Hultén, "Varför hemlighölls utlämningen?" Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 3/2)

Var är då människan fri? I ett thailändskt semesterparadis där hon inte kan ta ett steg utan att bli övervakad? I älgskogen? I ett regeringskansli till vilket entrén dagligen är spärrad för medborgarna av en beväpnad vaktstyrka? Dags för nya utopier alltså.

• Svante Nordin. Drottningen och filosofen. Atlantis 2012
• Tomas Löfström. Den siste resenären. Carlssons 2012
• ... faror för staten av svåraste slag – Politiska fångar på Långholmen 1880-1950. Stockholmia förlag 2012