Om Adolf Hitler vet vi åtminstone följande: han ogillade huvudstaden Berlin.
Han betraktade staden som vulgär och ful och som alldeles för kosmopolitisk. Han trivdes bäst i München där NSDAP hade sin particentral ända fram till 1945.
Hitler ville av just denna orsak också skapa sitt så kallade Fürhrermuseum i staden Linz and der Donau.
I de nationalsocialistiska akterna gick projektet under beteckningen "Sonderauftrag Linz". Planerna var storslagna. Museet skulle fyllas med konstskatter som hade stulits i länder över hela Europa. Framför allt fokuserade man på konst skapad av judiska mästare, som också ofta var konst som ägdes av judar. Cynismen i det hela var omåttlig och omättlig. Innan det Tredje riket slutligen vacklade och föll år 1945 hade museumsdirektörerna samlat ihop över 1200 målningar av svårpreciserat värde.
I dagens Berlin är de yttre eller de synliga spåren av Hitlers regim få och lätträknade. Det handlar om en handfull byggnader som restes av nazisterna, inklusive exempelvis Olympiastadion och den tidigare flygplatsen Tempelhof. Minnesplatserna är desto fler. Det finns över 300 platser i Berlin som på ett eller annat sätt påminner besökare om den nazistiska diktaturen. Och nu väntar man förstås bara på att DDR-diktaturen skall börja uppmärksammas på samma numerära sätt.
Ack Tyskland, ack Europa.
Problemet med Adolf Hitler och Berlin var kanske det ömsesidiga ointresset.
Nationalsocialisterna hade sina starkaste stödfästen någon annanstans, och då framför allt i de södra delarna av Tyskland. Berlin var en röd stad och röd hade den varit i flera decennier. Nazisterna kände därför betydande oro för lojaliteten i de stora arbetarkvarteren i den gamla kejserliga huvudstaden.
Och ändå var det Berlin som i slutskedet av kriget fick betala det kanske högsta priset för Hitlers vettlöshet och obegränsade megalomani.
I en mycket lärorik bok skildrar nu Roger Moorhouse livet i Berlin under det andra världskrigets dagar, från 1939-1945. Han påminner läsaren om alla de tiotusentals så kallade Trümmerfrauen som efter kriget stod på rad och skyfflade bråte längs Kurfürstendamm i oändliga kedjor av välfyllda hinkar. Han påminner också om våldtäkterna på tyska kvinnor och om stölderna under krigsåren och med hjälp av dagböcker och otaliga intervjutranskriptioner återkallar han lukter och smaker som ger hans bok en air av akut närvaro och omedelbarhet.
Moorhouses bok utspelar sig alltså mellan nazisternas omåttliga framgångar i Polen och Frankrike och de sista skälvande dagarna före Röda arméns inmarsch i Berlin.
Den fallande kronologin kan också beskrivas med en blick på berlinarnas matbord; i början av kriget serverades innerfiléer och skinkor men i slutet av kriget stod i bästa fall kolungor och fårhjärnor på menyn. I samband med en av de allra sista konserter som filharmonikerna i Berlin gav år 1945 sprang medlemmar i Hitlerjugend runt och delade ut kapslar fyllda med cyanid till den oroliga publiken.
Slutet var nära, inte bara för Adolf Hitler.
Krigsåren i Berlin präglades av "den tyska blicken".
Det var ett begrepp som lanserades redan i samtiden för att illustrera den ständigt växande misstron mot andra tyskar. Den tyska blicken betydde att en berlinare först tittade över sin högra och sedan över sin vänstra axel och först därefter öppnade han eller hon sin mun. Rädslan för angivare och kolportörer var enorm.
Moorhouse skildrar med stor precision det omfattande nätverk av politisk och social övervakning som nazisterna iscensatte över hela Berlin.
År 1939 hade Gestapo placerat ut 697 naziagenter i Berlin och vid krigsslutet var agenternas antal 787. Det är inga stora siffror för en stad med 4,5 miljoner invånare, men det beror på att den egentliga övervakningen var mera subtil och diabolisk. Den organiserades nämligen genom så kallade kvarterssammanslutningar och genom särskilda förtroendemän.
Här finns också den tragiska berättelsen om Stella Kübler som var judinna och som arbetade i en fabrik för framställning av krigsmateriel.
När Holocausten tog fart i slutet av 1930-talet gick Kübler under jorden, men spårades upp av Gestapo, torterades och fängslades. Hon släpptes fri i utbyte mot att hon blev en så kallad Greiferin, eller en judefångerska. Det betydde att hon för 200 D-Mark per person (och mot löfte om att hennes föräldrar skulle slippa Auschwitz) skulle ange andra judar.
Küblers framfart i Berlin gav henne smeknamnet det blonda giftet. Den första hon lämnade in till Gestapo var sin make. Küblers nitiska framfart ledde till att Gestapo under ett enda veckoslut kunde fängsla 62 judar runtom i Berlin. På hennes angivarsaldo räknas idag mer än 2000 döda judar.
Stella Kübler tog sitt liv som 72-åring år 1994, men då var hennes föräldrar sedan länge döda i gaskamrarna i Auschwitz.
Boken innehåller också, mitt i eländet, smålustiga och bortglömda episoder ur det dagliga livet.
I november 1943 utsattes Berlin för ett våldsamt angrepp av de allierade och följden var att stadens zoo träffades och tömdes på djur. Krokodiler och vargar kröp och sprang sedan längs de sönderbombade gatorna, till stadsbornas förtjusning och fasa.
Böcker om krig är i allmänhet ingen lustig läsning, men Moorhouse gör en skicklig syntes med många meningsfulla sidosprång.
Men oberoende av Moorehouses viktiga och skickliga forskningsinsats kvarstår ändå frågan; Varför Tyskland? Varför tyskarna? Varför Berlin?
Det finns väl inget riktigt svar.
Roger Moorhouse: Berlin at War. Life and Death in Hitler's Capital 1939-1945, 2010, 448 s.
