Är Nordens globala rykte i dalande?

Först förlorade Finland stort och dramatiskt omröstningen i FN:s generalförsamling om icke-permanenta medlemmar i säkerhetsrådet för perioden 2014-2015. Bara ett par veckor senare förlorade Sverige ännu större i omröstningen om medlemmar i FN:s människorättsråd. Finns här en gemensam nämnare? Är Nordens rykte i världsorganisationen på väg nedåt?

Låt oss ändå först betrakta de båda fallen separat. Finland konkurrerade som känt med Australien och Luxemburg om de två platser i säkerhetsrådet som denna gång var reserverade för det block som kallas "västeuropeiska och övriga stater". Australien är ju förutom en stat också en hel kontinent, och var därför från början en stark kandidat.

Det var alltså närmast med Luxemburg Finland konkurrerade. Mot landet talade kanske närmast - ja, bara - dess storlek, eller snarare litenhet. Skulle dess utrikesministerium och diplomatkår ha kapacitet att sköta ett medlemskap i säkerhetsrådet?

För Luxemburg talade däremot en rad faktorer: En grundande medlem i FN, som aldrig tidigare haft säte i säkerhetsrådet - medan Finland ju kom med först 1955 och hunnit sitta i rådet i två omgångar. En klart större satsning, mätt i BNP-andel, i biståndsanslag till utvecklingsländerna. Och så utöver stödet från Bene-länderna i Benelux (kan man anta) och många EU-länder, som i och för sig inte bär långt, hela den frankofona världen. Det betydde bland annat många röster från Afrika.

Det hjälpte inte att också Finland hör till de främsta biståndsländerna i världen, är en stormakt som fredsbevararland och är fredspristagaren och fredsmedlarhjälten Martti Ahtisaaris hemland. Ja, det hjälpte inte att Finland uppges ha fått skriftliga löften om en röst av inte mindre än 130 länder, plus en del muntliga. Vad sådana löften är värda i en sluten, hemlig omröstning vet vi nu.
Vi fick 108 röster i den första omgången, där Luxemburg stannade bara en röst från att bli vald. Den andra, avgörande omgången mellan finalisterna vann de med 131 röster mot futtiga 62 för oss. Snopet.

Besvärande för Norden är att detta redan var andra gången å rad som man blev utan det "nordiska mandat" under varannan treårsperiod som man hade betraktat som en given fördel. Island kandiderade 2008, men blev inte invalt. Då förklarades nederlaget med att landet var mitt inne i sin djupa ekonomiska kris och inte var riktigt populärt i omvärlden. Nu kan Finlands rätt hårda linje inom EU gentemot det krisdrabbade Sydeuropa på motsvarande sätt ha spelat in, men räcker det som en förklaring?

Sverige uppges redan tveka att ställa upp i säkerhetsrådsvalet 2016, och sägs rentav ha erbjudit Finland en "andra chans" då.

Bakom Sveriges uppgivenhet ligger dock inte bara Finlands öde, utan minst lika mycket det egna ödet i valet av medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Rådet grundades 2006, som en efterföljare till en motsvarande människorättskommission, som hade hunnit få ett dåligt rykte. Ska man tro Sverige, var det nya rådet Sveriges och särskilt toppdiplomaten Jan Eliassons skapelse.

Både Finland och Norge hade hunnit vara medlemmar i rådet, och nu var det "Sveriges tur". Men Sverige blev sist bland kandidaterna och förlorade stort bland annat mot Grekland! Och det rådet har 47 medlemmar, alla icke-permanenta, mot bara 10 icke-permanenta i säkerhetsrådet.

Ska Finland trösta sig med att vi inte var de enda som förlorade denna höst, eller ska vi tvärtom låta oss oroas av Nordens gemensamma bittra kalk? Nå, det ena kanske inte utesluter det andra...

OM de båda nederlagen har en gemensam nämnare, är Nordens storhetstid i FN över. Den som symboliseras av organisationens två första generalsekreterare Trygve Lie (1946-1953) och Dag Hammarskjöld (1953-1961) och en lång rad andra prominenta diplomater i höga uppdrag, bland dem nämnda Ahtisaari och Eliasson. Och alltså av de där regelbundet återkommande medlemskapen i säkerhetsrådet.

Vårt UM har gett en konsult i uppdrag att utreda orsakerna till vårt nederlag, och man kan anta att svenska UD likaså tänker utreda sitt.

President Sauli Niinistö hade i sin första "presidentfrågetimme" i radion en förklaring. Men innan jag går in på den, en parentes:

(Konceptet med en frågetimme i radio med presidenten är inte helt oproblematiskt. Då motsvarande ordnas med statsministern är snart sagt alla frågor och svar relevanta, eftersom statsministern har ett allmänt mandat av den folkvalda riksdagen att styra republiken. Presidentens maktbefogenheter är däremot begränsade till utrikes- och säkerhetspolitiken - och även då i samråd med regeringen - plus att han är överbefälhavare för försvarsmakten. Det är lite att lura folket att tro att man alltjämt kan "gå till kungs" och fråga efter presidentens syn på angelägenheter som han inte har några som helst befogenheter att påverka. Han må yttra sig om den ekonomiska politiken eller eurokrisen eller vad som helst, men det saknar faktiskt närmare substantiell relevans.)

Frågan om varför Finland och Sverige förlorade i FN tangerade förstås Niinistös ansvarsområde. Han förklarade förlusterna med att de nordiska länderna kanske har uppträtt lite "arrogant" då de bjudit ut sin egen välfärdsmodell som exempel för andra.

Det kan väl ligga något i den förklaringen. Vi "vet" ju att vi är bäst i världen, och gör ingen hemlighet av vår vetskap. Och visst försöker vi marknadsföra oss som en modell för andra.

Men, säg: vilka andra länder har bättre än de nordiska kunnat kombinera ekonomisk framgång, välfärd, jämlikhet, jämställdhet, social trygghet, mänskliga och medborgerliga rättigheter, öppenhet och korruptionslöshet? Plus ansvar för omvärlden, i form av både bistånd och omsorg om fred, mänskliga rättigheter och miljö?

Jo, det kan finnas några enskilda länder på andra håll i världen, men inget block av länder att jämföra med det nordiska. Nå, kanske vi i vår självgodhet mår bra av att minnas att också anspråkslöshet hör till de mänskliga dygderna.

Och kanske vi måste medge att vi hittills varit starkt överrepresenterade i centrala FN-organ, och hädanefter måste nöja oss med vår beskärda del ...