Svenskt, finskt och finlandssvenskt
I höstas utgav Söderströms förlag (som då ännu fanns) två antologier som gick relativt obemärkt förbi. Den ena kallas Enkel biljett? och handlar om svenskar som flyttat från Sverige till Finland, medan den andra handlar om finlandssvenskars upplevelser av att flytta från Finland till Sverige, lämpligt kallad "Så bra svenska du talar!".
Böckerna kan kritiseras för mycket. För det första är de rätt så snäva till sitt perspektiv. Största delen av skribenterna är kulturarbetare av något slag, många av dessa journalister och/eller författare och kulturpersonligheter. Perspektivet rakt igenom är rätt så långt (den högre) medelklassens, även om en del av dem tydligt gjort en klassresa. De allra flesta är skribenter som redan har en "röst" i samhället. För det andra är de allra flesta av skribenterna bosatta i antingen Helsingfors eller Stockholm, vilket också betyder att storstadsperspektivet dominerar. Som alla vet så utgör huvudstäderna ofta en annan verklighet än resten av landet, och två huvudstäder kan ha mera gemensamt än ett lands huvudstad och landsbyggd.
Ändå ger böckerna stoff för både skratt och eftertanke. Det är svårt att inte skratta högt då man läser till exempel Magnus Silfvenius Öhmans eller Mark Levengoods berättelser. Det är förstås tacksamt att driva med både det egna och grannlandet. Det är lätt att känna igen sig och alltid skönt att få skratta åt de invanda och ofta inpyrda galenskaperna eller beteendemönstren i ens egen kultur. Begreppet sisu framstår som överdriven galenskap i Silfvenius Öhmans tolkning: Ju hopplösare och mer förtvivlat läget är desto bättre är man om man inte ger upp. Festligt. Levengood i sin tur beskriver de tysta kulturegenheterna, de osynliga gränserna väldigt levande. Vad hjälper det om du kan språket - även om det är en muminvariant – om du inte vet att du absolut inte under inga omständigheter ska gå in i en annans sovrum under en hemmatillställning?
På ett mera allvarligt plan är det nyttigt med jordnära insikter och berättelser om Folkhemmets förfall. Om hur ordet kom från att definiera Sverige till att användas med citationstecken till att bli ett fult ord. Personliga berättelser ger en helt annan och mer levande beskrivning av denna process än vad faktaanalyser eller nyheter gör. Och eftersom många av skribenterna bosatta i Sverige har ett perspektiv på flera decennier i landet känns deras samhällsbeskrivningar både trovärdiga och intressanta. Men akademiska böcker är ju dessa inte och ska inte heller tolkas som sådana.
Ur finlandssvensk synvinkel ger kanske Johanna Koljonens text största behov till eftertanke. Hon för fram precis den fråga som länge legat och gnavat i mitt finlandssvenska sinne, nämligen förhållandet mellan finlandssvensk och finne. Genomgående talar man i böckerna om finländare i stället för finnar. Men vad innebär egentligen det begreppet? Är det bara ett sätt att markera att modersmålet inte nödvändigtvis är finska trots att man i övrigt känner sig som finländare, eller ligger där något mera bakom? Koljonen beskriver hur hon i och med flytten till Sverige blev uppmärksammad på denna linjedragning mellan finlandssvensk (utbildad, medelklass, bildad) och finne (hårt arbetande arbetarklass, suput, knivbärande) bland finlandssvenskarna själva. Och hur denna upptäckt väckte gamla känslor i hennes tvåspråkiga och tvåkulturella själ om att hennes finska sida inte riktigt dög. Dylika signaler kan vara nog så subtila och samtidigt väldigt laddade och kraftfulla.
Liksom Koljonen konstaterar så har nu rollen av den suspekta, alkoholiserade eller våldsamma invandraren i Sverige fått tas över av andra grupper. I Magmas minoritetsserie kan vi på denna webbplats läsa om den rysktalande gruppens uppfattning om sin situation i Finland. Den ger minsann en hel del att önska. Då finlandssvenskar, med samma språk och liknande samhällsuppfattning kan känna att det känns som att åka en liten elbil på tivoli när man bor i Sverige: hälften av tiden kör man in i ett räcke eller krockar mot andra elbilar eller kör åt fel håll (Lelitha Verghese Gyllingberg), undrar man hur många invandrare känner sig i Finland. Det är faktiskt ganska ledsamt, om man tänker på det, att så ofta känna sig så "fel". Och då gäller detta enbart de svåruppfattade sociala koderna, inte språket eller till exempel synen på samhället, religionen, manligt och kvinnligt eller mycket annat som kan vara helt motsatta till den utgångspunkt man själv har.
I dag bor det ca 8 000 svenskar i Finland och över en halv miljon mänskor i Sverige med finska rötter. Sverige och Finland har en gemensam historia som kanske i synnerhet Sverige är duktig på att glömma. Hur lite vi vet om varandra är trots allt förbluffande. De här två små böckerna ger en liten inblick i allt detta som vi både vet och inte vet.
Källor:
- Josefin Almer & Ylva Larsdotter (red.) Enkel biljett? Från Sverige till Finland med kärlek, längtan och vemod.
- Lelitha Verghese Gyllingberg (red.) "Så bra svenska du talar!" En antologi om finlandssvenskars möten med Sverige.
Båda böckerna publicerade av Söderströms förlag, 2011.
