Om konsten att simma

Jag har nyss kommit hem från Stockholm där jag och radiojournalisten och ljudkonstnären Martin Johnson spelat in Havet 2, ett slags uppföljare till radioserien Havet som gick i Sveriges radio förra sommaren och som också kan höras i på radio Vega nu i sommar.

Fyra nya avsnitt, en annan ton, en annan rytm, men som förra året fakta och fiktion blandat, och så, förstås, många författare: Sara Stridsberg, Jane Magnusson, Jerker Virdborg, Nina Burton, Björn Larsson och finlandssvenska Pirkko Lindberg. Vi har också fördjupat oss i den japanska författaren Yukio Mishimas säregna, ofta grymma berättelser från och om havet - ett bra sommarlästips: romanen "Sjömannen som föll i onåd hos havet" som nyligen kommit i pocket.

Och så simmar vi. Eller, jag. Och när man talar om simning i ett vidare, kulturhistoriskt perspektiv kommer man inte ifrån Lord Byron, den engelska poeten. Som var vatten- och havsfanatiker och levandegjorde de antika simmyterna för sin samtid. I ord och handling. På våren 1810 simmade han över Hellesponten (nuförtiden Dardanellerna); det smala men väldigt strömma sundet mellan Grekland och västra Turkiet. I sin tid gränsen mellan Europa och Asien - och också, så länge man trodde jorden var platt, randen av världen.

Här, för länge länge sedan, enligt den grekiska mytologin, föll en ung kvinna vid namn Helle i vattnet från en gyllene vädur som for över havet med henne och hennes bror; drogs ner i djupen och sundet döptes efter henne. Och här också, något senare, drunknade en ung man vid namn Leander då han skulle simma över till sin älskade Hero på andra stranden.

Hero var prästinna hos Afrodite och bodde i ett torn: hon brukade tända en lykta i fönstergluggen för att Leander skulle kunna hålla kurs när han simmade - det här var förbjuden kärlek men Hero och Leander kunde inte hålla sig från varandra så varje natt simmade Leander över till Hero och varje morgon simmade han tillbaka ... men en natt blev det storm och vinden blåste ut ljuset. På morgonen då Leanders döda kropp flöt upp på stranden blev Hero ifrån sig och kastade sig i havet från sitt torn.

Det var Leander lord Byron tänkte på när han simmade: var det faktiskt möjligt att simma över Hellesponten? Det lyckades Lord Byron på andra försöket och han skröt om bragden hela sitt liv och var stoltare över det än något annat (författarskapet inräknat). Sen dess har Hellesponten varit långsimmarnas dröm framom andra. Med Lord Byron startade också den simrörelse som levde stark bland filosofer, konstnärer intellektuella fram till andra världskriget: föreställ er Virginia Woolf, Ludvig Wittgenstein, E.M. Forster - och också en och annan politiker och finansman, faktiskt - bokstavligen badande i samma flod inbegripna i diskussioner om till exempel visionen för ett nytt, gott och jämlikt samhälle.

Hur vi förhåller oss till hav och vatten säger mycket om oss.

Ännu något senare, nu: mitt i Stilla havet simmar plastankor. Badankor, far runt runt, nu, i evighet. Historien är följande: år 1992 förliste ett kinesiskt fartyg med 28 000 badankor av plast i lasten. Plast är, som vi vet, ett evigt material - det bryts inte ned. Ännu under slutet av nittonhundratalet visste man inte hur havets strömmar rör sig så man beslöt sig för att inte bärga ankorna men följa hur de rörde sig i havet. Och jo, ett planetärt system föll på plats, för första gången kunde man spåra havets strömmar.

2000 badankor har fastnat i Stilla havet - i en malström, en evig cirkel, runt runt.

Plast. Vi har använt plast sen femtiotalet....Hundratusentals ton plast. Största delen av all denna plast hamnar i havet till sist. Spolas eller transporteras dit: det beror på avloppssystem eller soptippar som svämmar över eller att mänskor helt enkelt dumpar skräp i vattnet.

Plastmalströmmar finns överallt på jorden men de största finns i Stilla havet: hundratals miljoner ton plast på en yta lika stor som USA.

I bilen på vägen från flygfältet hör jag i nyheterna att Kanada som första land i världen inför totalförbud mot plastpåsar och genast är där någon säger att det inte löser några problem, det är bara en droppe i havet.

Men det är inte det som är poängen. Hur vi förhåller oss till havet berättar mycket om oss.

Och det är också det som till exempel konst, historia, litteratur om och om igen gör levande för oss: att en civilisation inte är en ekonomi och människans huvuduppdrag i världen är inte att vara konsument, utan just människa, så mycket som möjligt - med ansvar, resning, värdighet.

En plastpåse har en medelförbrukningstid på 10 minuter. Men - den försvinner aldrig och hamnar där till sist, i havet.