Ja, jag vet att det finns viktigare saker att skriva om och jag vet att detta påpekande kanske är lönlöst: men det heter i n t e karaktärer. När man talar om rollfigurer i en film eller en pjäs, personer i en bok och så vidare. Ordet karaktär kommer från engelskan, som vi vet, men ordet character på engelska är inte detsamma som ordet karaktär på svenska.
Visst kan man principiellt hävda att det är olustigt och på något sätt känslolöst med denna svengelska som sprider sig som en mareld men detta principiella gnäll är inte heller det det ska handla om här nu, i det här sammanhanget.
Eller ens - det i och för sig tänkvärda - att språk är så mycket mer än tecken och kommunikation; hur man skriver och pratar är så mycket mer än en rättstavningens och grammatikens och språkriktighetens affär. Språk är sinnliga, språk har melodi och ton och smak (ofta alldeles fysiskt: ord smakar) och också: språk har inte ord för allt, vilket gör att betydelsen av sånt som rytm ton och paus blir viktigt. Eller tystnad, helt enkelt. Liksom påhittade ord. Och slang, till exempel.
Men ju mer man vi över ord och ordbruk från andra kontexter - särskilt de engelska, eftersom engelska idag är vårt lingua franca (vilket ju inte i sitt sammanhang är någon dålig sak; jag tror visst att vi i världen också behöver ett gemensamt språk för att vi på något sätt ska kunna prata med och förstå varandra, men det blir ju då även av nödvändighet ett språk som ska vara ganska neutralt) - så skalar vi bort den här sinnliga dimensionen som skapar närhet: ger språket kropp, helt enkelt. Och som vi kanske faktiskt på något sätt behöver, som ett ankare.
Det är väl bland annat därför vi älskar dialekter. Orden sitter på ett helt annat sätt inte bara i hjärnan men i munnen, hela kroppen på oss. Det är nästan som att vi tuggade orden och deras betydelser; det här konstiga sättet att säga något har uppstått nånstans... men när vi pratar funderar vi inte på uppkomsten, historien, den bara lägger sig i oss på något sätt. Lite som med folkvisor: de blir liksom till i oss först när vi själva sjunger dem. Med våra egna munnar, kroppar.
Så - vad jag alltså ville skriva var: vad är det för fel på ordet p e r s o n? När vi talar om människor i filmer, böcker, pjäser och så vidare? (Eller den där människan på bild i ett konstverk: är det en karaktär?)
En bok, en film, en pjäs handlar ofta om människor - eller om på annat sätt levande eller döda varelser - djur, avatarer, figurer etc (men poängen här är att också de är alldeles direkt benämnbara, som sådana). Och poängen med böcker, filmer, pjäser med mera är ju att vi som läsare, tittare, publik, identifierar oss med, går in i de här människorna på olika sätt, lever med dem. Och vi vet ju också att det egentligen åtminstone i det långa loppet är därför vi läser, ser - överhuvudtaget intresserar oss och engagerar oss. Ställvis njutningsfullt, ställvis med smärta: riktigt bra konst gör ont också.
Riktigt bra konst bränner - och hur vi än söker oss till elden så vill vi ju inte det. Men ändå, när det skett förstår vi något, inser vi något, känner vi något som kan vara helt nytt eller plötsligt påminna oss något viktigt. Något som vi inte visste att vi visste.
Men - det är närhet allt springer ur. Teknik är viktigt men ett redskap: ett konstverk ä r inte teknik.
Naturligtvis ska vi ju inte alltid då vi pratar, skriver och beskriver till exempel en film eller en bok gå rätt på det där. Men vi behöver inte heller skapa avstånd där de inte behövs: lägga till onödiga nya led mellan oss som läsare, tittare, publik och boken, pjäsen, filmen.
Ordet karaktär kommer i svenskan från ett sammanhang som betonar verket som en konstruktion och en produkt: den motsättningen finns inte på engelska, där det alltid hetat main character till exempel, det finns inget närmare ord för huvudperson, helt enkelt. Det betyder ju inte att tonvikten i engelskan skulle ligga i det tekniska: bara att ordet i det här sammanhanget har en bredare täckning.
Och när vi i andra sammanhang i svenskan använder ordet karaktär brukar vi mena prägel, egenskap, eller något som är på något sätt typiskt för. Även om språket vidgas och utvecklas så sitter den lilla associationen illa om man tänker på att det när vi läser böcker, ser pjäser och film, är i första hand inte typer men levande varelser som vi vill identifiera oss med. Personer, till exempel.
