Jag har länge funderat på nya vägar och möjligheter att arbeta med litteratur. Bland vanliga människor, ute i arbetslivet, till exempel. Dels av praktiska orsaker: stipendier till trots är det svårt att försörja sig på att skriva böcker samtidigt som om författarskapet ska vara något värt det åtminstone för mig kräver av en sådan hängivelse och arbetsinsats att det helt enkelt inte går att jobba med något alldeles annat på sidan om. Och dels, och framför allt: av nyfikenhet och för att själv utvecklas och inspireras och kunna inspirera och ge av vad jag har att ge.
Litteratur handlar ju inte om litteratur, men om livet och samhället och människan i världen. Och till det konstnärliga arbetes natur hör att det mycket handlar om att inte vara så säker, att bygga ur osäkerhet. "Jag vet inte men genom att göra det här försöker jag ta reda på." Och i den processen vara möjligast öppen för allt som händer på vägen. Så det är ofta bara bra att utmana och utmanas: "jag vill förändras med det jag gör."
På tal om litteraturen i arbetslivet så handlar det inte så mycket om det behjärtansvärda i att ta in lite böcker där det kunde behövas: ens i uttalat goda syften, som i friskvården, till exempel. Visst tror jag att konst och litteratur i det långa loppet kan ha en bra inverkan på både hälsan och välbefinnandet men man kan inte börja där för att ge sig in i riktigt bra böcker gör ofta ont också: att läsa Kafka gör en ju inte genast på gott humör precis. Men det är meningen: till den goda konstens och litteraturens väsen hör att den inte har entydiga budskap (därför var den socialrealistiska konsten dålig till exempel). Den är alltid mångbottnad och komplex för vad det till syvende och sist handlar om är ju en seriös och all things considered - så långt det är möjligt - reflektion kring vad det innebär att vara individ och människa i världen och i samhället. Den bra konsten väjer inte, "softar" inte: vissa saker smärtar, så är det bara.
För mig händer att läsa och att skriva oförlösligt samman. Och jag tänker mig läsning och skrivande som en rörelse, en process som per definition är ett slags thinking-outside-the-box-sätt att vara och röra sig i skapandet och i livet och i världen. Öppen för nytt, alla möjligheter, och igen: inte bara så säker, men våga pröva, tvinga sig att tänka sig. Men ta med sig alla sinnen långt upp i tanken, förstås: att skriva och läsa handlar om konkreta saker, det är LIV gestaltat. Och förstås: en bok ä r ingen dröm, det är - eller ska bli - en bok, så det både är och är inte att flyga i det blå.
Den här processen, rörelsen är tänker jag mig värdefull i sig: ett slags metod utan metodbeskrivning. Den bejakar förändringen och föränderligheten. Och eftersom jag också någon gång i livet ägnat mig mycket åt psykologi (det var psykolog jag skulle bli egentligen och hann rätt långt i mina studier) så har jag en bild av vad exempelvis organisationskonsulter ägnar sig åt ute i näringslivet och många gånger har jag slagits av tanken på hur nära och men också kanske hur i vissa sammanhang mycket mer dynamiska de metoder som uppstår i den skapande processen kunde vara i sådana sammanhang.
Med det här menar jag alltså inte att arbetslivet skulle vara någon konstnärlig process, men, till exempel, om vi strävar mot nya, kreativa lösningar och större delaktighet - så är jag tror jag konsten och konstnärerna kunde ha mycket intressant att bidra med.
