I de befarade bokbålens tid

När jag blir tillfrågad om hur jag lärde mig läsa brukar jag ange tre källor: Carl Grimbergs läsebok i historia för skolan ("den blå"), som jag lånade av min mor, familjebibeln med Gustave Dorés underbart rysliga illustrationer av allt från Syndafloden till Yttersta domen och belgaren Hergés seriealbum om Tintin. I fem- och sexårsåldern bokstaverade jag mig igenom denna besynnerliga litterära treenighet och tillägnade mig en nyfikenhet och läsglädje som i förlängningen resulterade i att jag blev en produktiv författare och forskare.

Jag har aldrig haft skäl att ångra mitt val av första läsupplevelser, särskilt inte Tintinalbumen. När jag blev tonåring reste jag i Tintins fotspår i österled och häpnade över hur väl Hergés detaljrikedom stämde överens med de verkliga förlagorna. I juni 1987 köpte jag en enkelbiljett på Transsibiriska järnvägen, tog färjan till Finland och for hela vägen från Helsingfors till Peking, varefter jag botaniserade mig igenom miljöerna i albumen Blå lotus och Tintin i Tibet. Några år senare packade jag ryggsäcken och ägnade en sommar åt att båtluffa genom den indonesiska arkipelagen på jakt efter stämningen i Plan 714 till Sydney. Som historisk ciceron har jag lett svenska turister på bussresor i det Mellanöstern som Hergé odödliggjorde i Det svarta guldet och Koks i lasten. Det är ingen överdrift att påstå att dessa resor har gjort mig till en visare man.

Men det var då. Idag, anno 2012, är min barndoms läsefrukter och inspirationskällor definierade som politiskt inkorrekta dumheter och nära på föremål för offentliga försök till bokbål. Grimbergs lika patriotiska som livfulla exposéer över svensk stormaktstid är hopplöst passé. De kusliga gammaltestamentliga historier som fångade min barndoms intresse är okända även för den bildade allmänheten. Allra värst drabbade av tidens tand är Tintinalbumen. Nyligen beslöt Behrang Miri, konstnärlig ledare för ungdomsavdelningen på Kulturhuset i Stockholm, att rensa ut alla dessa serier från barnboksavdelningen eftersom de var på tok för tyngda av rasistiska fördomar mot afrikaner och asiater för att kunna meritera sig som god läsning för det uppväxande släktet. Miri gjorde klart att han avsåg att fortsätta aktionen även mot annan obehaglig litteratur.

Nu blev det inte så. Kulturhusets ledning reagerade med ryggmärgen och stoppade genast utrensningen. Men effekten var uppnådd. Än en gång hamnade Tintinalbumen i skottgluggen för en politiskt infekterad debatt. Nu gällde det inte bara Tintin i Kongo, vars skildring av invånarna i mellankrigstidens belgiska koloni i Centralafrika ideligen blir anmäld och angripen, utan hela Hergés tecknade universum med dess stereotypiska, inte sällan karikatyrmässiga, gestaltningar av Östeuropa ("Syldavien"), Latinamerika ("San Theodoros"), Arabien ("Khemed"), USA, Ryssland, afrikanska pilgrimer på väg till Mecka, och så vidare. Tintinalbumen reflekterar, menar kritikerna, en föråldrad och kolonialistisk synvinkel med det imperialistiska Europa i centrum. Att läsa sådan smörja är farligt och förleder barn till att uppfatta invånarna i främmande kulturkretsar som dumma och allmänt underlägsna.

Dylika debatter blir allt vanligare i Sverige. De är dömda att misslyckas eftersom de deltagande parterna står så förtvivlat långt från varandra. Ena sidan kanske diskuterar huruvida Hergé, eller vem det nu är som är föremål för grälet, verkligen var rasist, eller om hans eller hennes verk blott reflekterar tidsenliga fördomar. Andra sidan är helt ointresserad av detta spörsmål och fokuserar bara på hur texterna och bilderna tas emot idag. Den historiska kontexten är i deras ögon oväsentlig. Avståndet mellan debattörerna blir därmed så stort att all ömsesidig förståelse omöjliggörs.

Vad som framför allt slår mig när jag läser igenom de ilskna påhoppen på Tintinalbumen är vilken makt företrädarna för den politiskt korrekta moralpaniken tillmäter kulturarbetare. Debattörerna verkar på fullt allvar tro att en författare eller en serietecknare kan styra in barn och ungdomar på ljusskygga ideologiers fält, att den som läser en bok eller en serie riskerar att bli rasist eller nazist på grund av att afrikaner framställs som naiva och judiska affärsmän som giriga.

För några decennier sedan blomstrade en liknande moralpanik i debatten om "videovåld". I tidningarna kunde man läsa skräckprognoser om att "dagens ungdom" riskerade att bli mentalt störd och kriminell eftersom pojkar och flickor tittade på amerikanska filmer med en myckenhet av våldsutgjutelse. Så småningom självdog debatten. De moraliskt panikslagna flyttade intresset till andra kulturella arenor. Dagens splatter-movies är oändligt mycket blodigare och råare än 1980-talets motsvarigheter, men likväl hör man sällan eller aldrig rop om censur eller förfärade spekulationer om vilken effekt filmerna har på unga tittare. Om vi går längre tillbaka i tiden finner vi gott om liknande korta, intensiva vågor av offentlig rädsla knutna till rockmusik, dansbanor, jazz, Nick Carter-litteratur, med mera. Var tid har sin fruktan.

Nu gäller det alltså Tintinalbum, en företeelse som hittills har gällt för att vara närmast löjligt harmlös. Här finns inte mycket som en standardförälder till ett läsande barn kan reta sig på. Albumen rymmer föga av grovt våld, saknar all form av sexualitet och slutar alltid lyckligt. Tintin har dessutom älskats i så många decennier att han har blivit en integrerad del av många länders moderna kulturarv. Men i samma ögonblick som de mellankrigstida karikatyrerna av representanter för främmande kulturkretsar dras fram i strålkastarljuset inleds en mediespiral av tilltagande debattglädje. Riskerar en tioåring som läser ett Tintinalbum att bli xenofob? Riskerar hon att få ett kolonialt och imperialistiskt tankesätt?

Den inbyggda galenskapen i dessa farhågor blir uppenbar om vi lyfter blicken till hela den flora av karikatyrer som återfinns i albumen. Det är inte bara afrikanska pilgrimer, arabiska schejker och judiska butiksinnehavare som blir föremål för Hergés rallarsvingar. Han har även tecknat grova (och roliga) karikatyrer av amerikanska affärsmän, belgiska poliser och italienska sportbilsägare, för att inte tala om skildringarna av den yrkesgrupp som står mig själv närmast - akademikerna. Vi forskare framställs i Hergés visuella universum som en samling lomhörda, potentiellt storhetsvansinniga och livsfarliga galningar som, vid en eventuell jämförelse, skulle få Victor Frankenstein att verka normal. Vi är i gott sällskap. Hergés typiske sjökapten är så berusad att han är en fara för hela omgivningen. Den typiska försäkringsagenten är en pina för halva Europa. Den typiska operasångerskan skrämmer slag på planeten. Och så vidare - ingen går säker för Hergés penna.

Moralpanikens apostlar agerar i enlighet med sin egen bisarra logik. Den var lika besynnerlig på 400-talet f.Kr., då athenska politiker förskräcktes över hur Sokrates förförde ungdomen genom att prata om filosofi, som den är idag. I och för sig kan vi rycka på axlarna och skratta åt fenomenet. Men risken är att vi gör oss en stor otjänst om vi låter de självutnämnda bokbålsentusiasterna få fritt spelrum i offentligheten. Sokrates tvingades ju faktiskt tömma giftbägaren.