I Maria Anna Junius bortglömda värld

Det var en gång en tysk flicka som hette Maria Anna Junius. År 1622 inträdde hon i ett kloster i Bamberg, där hon blev nunna samma dag som systern gifte sig. Sex år senare drabbades hennes familj av en tragedi, när fadern - stadens borgmästare - dömdes för trolldomsbrott och brändes på bål. Han var ett av många offer för dåtidens häxförföljelser. Men det var inget mot det elände som svepte fram över Bambergtrakten åren 1632-1634 och som gjorde att Maria Anna Junius såg sig föranledd att skriva en personlig redogörelse för tidens händelser.

Orsaken var de svenska arméernas framfart under trettioåriga kriget. Vid denna tid blev de svenska och finska knektarna fruktade i hela Tyskland, och Bamberg låg mitt i krigszonen. Staden bytte ägare upprepade gånger och kriget präglade hela vardagen för stadens borgare. Maria Anna Junius ville skildra kriget på det att framtida generationer skulle kunna dra lärdom av erfarenheterna.

Till saken hör att klostret låg utanför stadsmurarna och var ett lätt byte för en anfallande fiende. När svenska armén närmade sig första gången blev nunnorna förskräckta. De hade ordnat fram världsliga kläder, som de kunde ta på sig under en eventuell flykt, men de hade ingen aning om vart de skulle ta vägen. Folk hade sagt dem att svenskarna skulle döda alla de kom åt och bränna upp staden. De höll sig stilla i klostret och väntade med fasa på vad som skulle ske. I desperation skickade de en dräng med brev till svenskarnas ledare och bad om beskydd. Kort tid senare upptäckte de en grupp soldater på väg mot klostret, och panik utbröt. Den lade sig fort när en nunna kom springande och förklarade att det bara var drängen som återkom med vakter som avdelats att skydda klostret från övergrepp.

I själva verket hade nunnorna ingen anledning till oro. Den svenska ockupationen förlöpte på ett helt annat sätt än de befarat, och den lättade Maria Anna Junius håller inte inne med känslorna. Kommendanterna var, berättar hon, mycket vänliga mot klosterfolket. Även i slutskedet av ockupationen, när svenskarna drog sig tillbaka, var de noga med att hålla vakter vid konventet i syfte att värna nunnorna från den typ av kriminellt slödder som ofta utnyttjade dylika truppförflyttningar till att skaffa plundring. Och det slutade inte vid det. Officerare dök upp i klostret och lärde känna nunnorna. Först rörde det sig närmast om kulturturism, men senare utvecklades vänskapliga relationer, och officerarna tog med sig sina hustrur på besök. De skänkte gåvor till nunnorna, bland annat pengar och boskap. Maria Anna Junius blev oerhört förvånad när artiga överstar blev kvar för att sitta och prata. Självaste Bernhard av Sachsen-Weimar dök upp med en ödmjuk förfrågan om nunnorna inte kunde sjunga för honom. De protestantiska ockupanterna gjorde inga försök att störa de katolska gudstjänsterna - tvärtom, det hände att de deltog i dem.

Ju längre nunnorna hade med svenskarna att göra, desto positivare omdömen fäller Maria Anna Junius om dem. Förvisso föreföll de stundom fara fram likt vildsinta björnar eller lejon, men så fort de sett och talat med nunnorna blev de milda som lamm. Följden blev att klosterfolket aldrig led brist på mat och dryck, och det stod dem fritt att fortsätta med sitt barmhärtighetsarbete i staden, till exempel utdelandet av mat till de fattiga. De blev inte plundrade. De behövde inte bidra till kontributioner.

Märkligt nog undslapp inte karmeliterna och jesuiterna i Bamberg plundringseländet, varför allt tyder på att Maria Anna Junius och hennes medsystrar var favoriserade. Faktum är att svenskarna själva förvånades över hur bra det gick för nunnorna - "de var förbluffade över att vi, bara kvinnor, blev kvar här i så stor fara". I en sådan situation ger det sig självt att avundsjuka uppstår i grannskapet, och det framgår mellan raderna i Maria Annas skrift att det gick elaka rykten om vad som egentligen hände innanför murarna. Hon vittnar inför Gud om att inget ont vederfors en enda nunna från hennes kloster "när det gäller bevarandet av hennes jungfrulighet".

Maria Anna Junius gör också klart vilka som var de verkliga skurkarna i trettioåriga krigets Bamberg. De stackars knektarna levde ofta på svältgränsen, medan officerarna smorde kråset. Framför allt lockade kriget fram det värsta bland borgarna själva, eftersom de villigt förrådde grannar genom att tipsa plundrande soldater om undanstoppade rikedomar. Åratal av illvilja och grannfejd ledde till att hus genomsöktes och förstördes. När värdesakerna samlats ihop sålde knektarna sina fynd på stadens torg, där de borgare som så önskade kunde köpa tillbaka sina saker, under förutsättning att de hade pengar kvar. I nästa skede rånades de inte sällan på nytt av soldater, som inte dröjde med att än en gång bjuda ut föremålen till försäljning. Ett och samma värdeföremål kunde säljas tre eller fyra gånger. Det gick så långt att folk tvingades föra egen boskap till marknaden, där knektarna sålde djuren och tog pengarna själva. De favoriserade nunnorna erbjöds vid ett tillfälle att profitera på eländet genom att köpa tolv får för en spottstyver, men de tackade nej.

Plundringen av i princip hela staden (dvs. utom klostret) ledde till misär, även bland arbetare som utförde uppdrag åt nunnorna. Maria Anna berättar om en man som bara hade lite bröd att föda sig och sina barn med. Han brukade hälla varmt vatten på brödet för att de skulle kunna få varm mat. När de lyckades köpa något kom det alltid fram en knekt och stal det från dem. En av mannens döttrar förutspådde att hon snart skulle dö och komma till himlen, där hon inte längre skulle behöva äta brödet - och mycket riktigt, flickan avled dagen därpå.

Så här kan vi hålla på länge. Maria Anna Junius personliga lilla krönika om livet i Bamberg i början av 1630-talet formar sig till ett titthål rakt in i verkligheten i det mest mytomspunna av alla gamla krig i svensk och finsk historia. Men hur många av oss har hört talas om Maria Anna Junius? Hur många vet att våra förfäder en gång ockuperade Bamberg? Hur många känner till schackrandet med plundring på torgen, favoriserandet av de skönsjungande nunnorna och de snikna borgarnas skvaller om grannarnas påstådda rikedomar?

Maria Anna Junius skrift är en av många texter i en stor hög av berättelser om krigserfarenheter som har det gemensamt att vi i ett tidigt skede av vår historieberättande kultur har valt bort dem till förmån för redogörelser för drabbningarna vid Breitenfeld och Lützen, landvinster i Westfaliska freden och djärva hakkapeliters framfart. Jag hade själv ingen aning om hennes text innan jag snubblade över den i en genomgång av ögonvittnesskildringar av trettioåriga kriget. Den lilla krönikan från Bamberg har, trots att den visar kriget i skarpast möjliga privata belysning, aldrig haft någon plats i våra historieböcker.

Exemplet är belysande för hur vi tänker på och visualiserar det förflutna. Det är vi själva som indirekt skapar vår historia, som väljer och vrakar bland alla de mänskliga erfarenheter som finns till hands. Det är svårt att säga stopp och välja nytt, att nedprioritera Breitenfeld till förmån för Bamberg. När vi blickar bakåt gör vi det följaktligen alltför ofta genom filter som är mer konservativa än vi är villiga att erkänna. Men blotta medvetenheten om detta är ett stort steg framåt på vägen mot vidgade vyer och större människokännedom. För en nutidsmänniska har Maria Anna Junius mycket mer att erbjuda än en nog så intressant fältherre.