En våldsam och sorglig historia

Att läsa Herman Lindqvists senaste bok När Finland var Sverige är en märklig upplevelse. Det är som att läsa en äventyrsroman där man vet hur den slutar, men vars händelseförlopp man inte riktigt kommer ihåg. Berättelsen har alla ingredienser som man kan förvänta sig av ett äventyr; kamper och intriger, romanser och svek, framgångar och lidanden, skiftande huvudpersoner och ett stort, brokigt staffage som ger en mustig och exotiskt kryddad helhet. Sen påminns man om att det faktiskt handlar om verkliga händelser, om verkliga människor. Att det hela är en historia om krig och elände, en krigshistoria som sträcker sig över 700 år.

Det är första gången som jag läser en bok av Herman Lindqvist, vilket kan ses anmärkningsvärt då han skrivit över femtio stycken. Han är naturligtvis bekant som historieberättare, det är lätt att höra hans röst som om varje bokkapitel var en guidning i historiska omgivningar likt de tv-program som genom åren visats och varit lockande för många. Denna bok är något mer riktad, kanhända hör jag till en av de specifika målgrupper han skriver för, en i Sverige född tvåspråkig finländare, med livscentrum mellan de två huvudstäderna, mellan Mälardalen och gränstrakterna för Nyland och Egentliga Finland. I kärnområdet för det som under århundraden var Sverige med Finland.

En av orsakerna till att Lindqvist skrivit denna bok är att det råder kunskapsbrist i Sverige om landets historiska östra rikshalva och vilken betydelse den hade under uppkomsten av Sverige överhuvudtaget. Självklart är att Stockholms administrativa roll och centrala position hade varit en annan om landskapet öster om viken inte varit del av samma helhet. Knappast hade heller svearna kunnat hålla undan danskarna från sina områden om inte finnarna hade funnits som uppbackande resurs. Och knappast hade heller republiken Novgorod hållit sig borta från Östersjöns kuster, bara för att spekulera något i stora drag. Det är egentligen det som blir det mest intressanta i Lindqvists framställning, just uppkomsten av det som kallas Sverige på 1300-talet, århundradena som förblir i historiens mörker, det som behandlas på bokens första hundra sidor. Det som vi vet så lite om.

Centralt är boken ändå en upprepning av krigshistorien såsom vi hört den berättas förut. Gustav Vasas 1500-tal, stormaktstidens otroliga skeenden med ständiga krig under 72 av de 110 år som perioden ses omfatta. 1700-talet, som präglas av märkliga maktskiften där den ena enfalden efter den andra driver landet i förödelse, och en total uppgivelse som för rikets östra del avslutas i fredsförhandlingar med den ryska tsaren 1809. Det är en bedrövlig och sorglig svensk historia.

Om man bortser från mer eller mindre misslyckade militära strategier och interna maktkamper, girighet och korrumperad svågerpolitik, förnedrande ståndsideal och omänskligt våld, och istället försöker skönja den kulturella sidan av Sveriges historia följer en mängd intressanta nya frågeställningar. Om bildning, om språk, litteratur och filosofi. Var hamnar vi då i det svenska perspektivet?

Det har många gånger slagits fast att det finska språkets institutionalisering skedde sent, egentligen under den ryska tiden under 1800-talet. En intressant aspekt är om det skulle ha skett alls om Finland fortsatt att vara en del av Sverige. Det fanns föga intresse för den svenska förvaltningen att utveckla det finska. Snarare förvånades man över att finnarna inte på 700 år lärt sig "rikets första språk", såsom chefen för världens första statistiska centralinstitut, Tabellverket, Jacob Faggot sägs ha uttryckt det. Behovet för svenskar att lära sig finska kunde inte uppfattas annat än som ett redskap för att få alla att förstå ordergivningen inom armén.

Men det svenska språkets utveckling har inte en väldigt mycket längre historia i sig. Lindqvist för fram gång efter annan den icke-nationalistiska, kosmopolitiska andan som genomsyrade hovet, militären och handeln. Många av de svenska kungarna kunde knappt svenska, kommunikationen fördes på tyska eller som i förhandlingarna med den ryska tsaren, på franska. Befolkningsökningen i städerna skedde genom inflyttning av tyska, franska, skotska och baltiska officerare, vetenskaps-, köp- och industrimän. Universitetens grundspråk var latinet. Texter trycktes på svenska, finska, estniska, lettiska och ryska. Gustav III estetiska, konstnärliga insatser hade sina starkaste influenser från det franska hovet.

Det svenska språkets utveckling ter sig främst inom förvaltningen, som ett byråkratspråk. Under 1600-talets första hälft skrivs den första regeringsformen och riksdagsordningen, det skapas riksarkiv, en fornminneslag, en lantmäteristyrelse och ett bergskollegium. Svenskan var ett ämbetsspråk som skapade ämbetsverk, hovrätter, kyrkobokföring och modern stadsplanering. En som effektivt etablerade den allt smidigare förvaltningen inom den östra riksdelen var Per Brahe och mycket av denna struktur finns kvar än i våra dagar.

Den kosmopolitiska Sverige har levt kvar genom alla århundraden, trots nationalismens krafter. Det vore definitivt spännande att läsa en analys av dess historia i relation till dagens situation med allt fler tillskott av nysvenskar och kultur i förvandling. I Finland ser språksituationen annorlunda ut och den nationella identitet som dyrt förvärvats med enormt mänskligt lidande uppfattas av många som näppeligen förhandlingsbar.

Det svenska i Finland har ett fortgående liv likasom det finska i Sverige. Lindqvist gör en intressant summering då han konstaterar att de människor med finländsk bakgrund som behärskar svenska säkerligen uppgår till en hel miljon. Det är en ansenlig mängd och alla har vi rötterna i den gemensamma historien.

Herman Lindqvist
När Finland var Sverige – historien om de 700 åren innan riket sprängdes
Alber Bonniers Förlag 2013