I gästkolumnen skriver filosofie doktorerna Kenneth Lönnqvist och Minna Lönnqvist om president Kyösti Kallios betydelse för samförståndet i den unga republiken.
"President Kyösti Kallio verkade under en brytningstid i Finlands historia, men hans gestalt har förblivit oklar i skolans historieböcker. Kallio har inte vari föremål för en trendig forskning i politisk historia. Om man vill veta mera om honom blir man tvungen att riktigt gräva fram information, även om Kallio fortsättningsvis räknas till Finlands stora statsöverhuvud.
Det gladde oss en vacker vinterdag när vi passerade Kallios sittande presidentstaty utanför riksdagshuset och lade samtidigt märke till att den blivit bekransad. Ett hopp väcktes, att kanske någon, någonstans, ännu minns vilka värden president Kallio representerade. Frågan är om de värden som Kallio representerade har blivit bortglömda i det moderna Finland eller finns det fortsättningsvis anhängare av dem?
Kallio kom från en anspråkslös bakgrund; han var en bondepresident. Lex Kallio var en lag som förbättrade torparnas samt de fattigas ställning i Finland efter inbördeskriget. Man gav av det som man hade - sitt eget - en tanke som i dag i optionsmiljonärernas tidevarv är främmande. Kallio var personen bakom finländarnas orubbliga försvarsanda under vinterkriget 1939-40 som utkämpades mot Sovjetunionen, och på samma gång lyckades han hålla nazi-Tyskland på avstånd.Vinterkriget utkämpades, och segrades, i en anda av enhet. Efter fredsstilleståndet 1940 gav sig Kallio in på en aktiv kolonialiseringspolitik av karelarna.
Kyösti Kallios politik gick över språkgränserna. Hans samarbete och vänskap med Amos Andersson är för många ett okänt område. Det var just de svenskspråkiga valrösterna som förde Kallio till president. Kallio var en bekännande kristen och det gladde honom speciellt att Amos Andersson hade ett eget, privat kapell i övre våningen av Hufvudstadsbladets kontor. På den tiden förekom ingen diskriminering av bekännande kristna inom det finska arbetslivet - kristendomen var en naturlig del av vardagslivet.
Kallio var också den enda finska politikern som kom väl överens med marschalk C. G. Mannerheim. Det sägs att Mannerheim uppskattade Kallio och därför blev han t.o.m. inbjuden till Brunnsparken där Mannerheim bodde. Mannerheims hem var öppet bara för verkliga vänner vid sidan av släkten.
Kan en finländare i dag identifiera sig med Kallios värderingar? Vi tror det är möjligt. Viljan till det kommer genom att erbjuda människor nya och verkliga alternativ i politiken, vilka inte bara baserar sig på att människan omsätts till ett marknadsvärde eller beundrande av sosialdarwinistiska principer. Språkfrågan kan inte bli en begränsande faktor i strävan till ett rättvisare samhälle, utan den borde alltid vara en källa till mångfald. Samtidigt behövs det en språkstrategi. Männniskor med överenstämmande inställningar, attityder och värden kan hitta varandra över språkgränserna."
