Professorn i offentlig rätt vid ÅA, Markku Suksi skriver i Vasabladet 1.2 att de två ben på vilka språkskyddet vilar har rubbats så, att det ena benet (territorialprincipen) håller på att sågas av
...."En viktig debatt om språkskyddet har pågått i massmedierna under den senaste tiden. I Vbl-ledaren av den 16 januari 2009 skrev Kenneth Myntti om språkskyddets historiska bakgrund och om individual- och territorialprincipens roll i sammanhanget. Orsaken var att grundlagsändringen för cirka tio år sedan försvagade territorialprincipen på ett sätt som i dag kanske kan anges som en orsak till att de tvåspråkiga ämbetsdistrikten med svenska som majoritetens språk försvinner i allt högre grad.
Såsom jag just nu ser på saken utgör kombinationen av individual- och territorialprincipen egentligen en grundstruktur i det "samhällskontrakt" som skapade Finland på 1910- och 1920-talen. Jag tror nämligen att man genom detta arrangemang undvek att definiera Finland som en nationalstat (ett språk, ett folk, en stat), något som bland annat i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Rumänien, Tyskland och Italien bidrog till uppkomsten av auktoritär makt och rent av fascism på 1930-talet. Om man inte förenat de två språkliga grupperna i en stat och betraktat dem som en sammantagen befolkning, hade man dragits med ytterligare en skiljelinje i samhället utöver den politiska som blottlades genom inbördeskriget.
En ny stat hade inte kunnat hantera en sådan ytterligare skiljelinje på ett sådant tämligen fredligt och demokratiskt sätt som ändå var fallet, trots de så kallade språkstriderna på 1930-talet. Tänk om man genast efter inbördeskriget hade behövt börja dras med en konflikt till, möjligen i viss utsträckning beväpnad, mellan de två språkgrupperna. Finland skulle kanske inte vara självständigt i dag, utan i bästa fall delat mellan Sverige och Ryssland, i värsta fall en del av Ryssland, i varje fall till början av 1990-talet.
Dessutom var det i princip mycket enkelt att skapa ett tvåspråkighetsarrangemang: reglerna kring användningen av två språk i förvaltningen och i domstolsväsendet hade etablerats redan i slutet av 1800-talet. Det var alltså inte fråga om något helt nytt som man införde i 1919 års grundlag, utan något som i stor utsträckning existerat före Finlands självständighet. Det som infördes i grundlagen var ett erkännande av två språkgrupper i ett självständigt land och därmed också ett erkännande av ett historiskt faktum att Finland präglas av två språkkulturer.
Ett element i vårt "samhällskontrakt" är alltså i mitt tycke tvåspråkighetsmodellen i stället för den enspråkiga nationalsta-ten (jag inser att jag kanske läser in för mycket i de basarrange-mang som skapades i självständighetens begynnelseskede; kanske är det endast amerikanerna som kan stoltsera med föreställningen om ett samhällskontrakt mellan sina medborgare; historiskt, i nuet och i framtiden).
Vad hade hänt om inte regeringsformen av år 1919 blivit godkänd med ett tvåspråkighetsarrangemang som i en bestämmelse talade om envars rätt att få offentlig service på sitt modersmål och i en annan bestämmelse skapade systemet med språkligt bestämda ämbetsdistrikt, och som därtill föreskrev att lagarna stiftas på de två nationalspråken, finska och svenska?
Efter självständighetsförklaringen år 1917 var Finland naturligtvis intresserat av att bli upptaget som en stat bland alla andra stater i världen, något som ingalunda var helt självklart. Ett viktigt tecken på att man var en riktig stat var att Finland upptogs som medlem i Nationernas Förbund (NF) den 16 december 1920. Till skillnad från Finland krävdes av så gott som alla andra nya stater garantier för nationella minoriteter, antingen i form av fördrag mellan grannstater (till exempel Rumänien, Ungern, Albanien) eller i form av en ensidig förbindelse till en deklaration om minoriteters rättigheter som NF uppgjort.
Orsaken till att Finland kunde segla in i NF utan någon av dessa garantiåtgärder var att NF uppskattade det finska arrangemanget med två nationalspråk såsom det var erkänt i statsförfattningen: det ansågs uppfylla kriterierna för hur en civiliserad nation bör behandla sina minoriteter.
I många av de övriga staterna, där nationalstatsprincipen var den förhärskande, förblev minoritetsfrågorna en öm punkt i samhällslivet. I ett antal stater gick centralförvaltningen in för att aktivt motarbeta minoriteterna. Följderna av dylik politik inbegrep bland annat misstro gentemot minoriteterna och en uteslutning av minoriteter ur olika samhällsfunktioner, såsom politiken, rättsväsendet, polisen och militären.
Om regeringsformen inte innehållit något tvåspråkighetsarrangemang, hade NF med stor sannolikhet genast i början av självständigheten krävt att Finland definierar de svenskspråkiga som en nationell minoritet och förutsatt minoritetsgarantier i utbyte för medlemskap i NF. I så fall hade man omedelbart ifrågasatt det oberoende och självbestämmande som ingick som en del i det finska samhällskontraktet samtidigt som man utpekat minoriteten, de svenskspråkiga, som en källa för misstro, kanske som en orsak till eventuella nationella olyckor.
Ett sådant scenario hade mycket väl kunnat leda till en djup klyfta i den nya staten. Någon likställdhet mellan det finska och det svenska språket hade det inte varit fråga om. Den svenskspråkiga befolkningen hade kunnat upprätthålla privata svenskspråkiga skolor, och möjligen hade vägskyltar i svenskspråkiga områden varit delvis svenskspråkiga. Många andra språkliga delarrangemang hade dock inte varit aktuella. Även om vinterkriget reparerade den politiska klyftan från inbördeskriget, är det till exempel möjligt att fråga sig om en potentiellt diskriminerad och under assimileringstryck existerande språklig minoritet kunnat inlemmas i det nationella försvaret på ett så effektivt sätt som i verkligheten var fallet när språkgrupperna betraktades som likvärdiga.
De två ben på vilka språkskyddet vilar har nu rubbats så, att det ena benet (territorialprincipen) håller på att sågas av. Det är inte bra, för jag tror att arrangemanget med en kombinerad individualprincip och territorialprincip i själva verket utgör en grundbult för hela vår samhällsordning och därtill skapar ett organiskt förhållande till den nordiska gemenskapen. Statsförfattningens bestämmelser om nationalspråken, inklusive en kombination av individual- och territorialprincipen, kan alltså enligt mitt förmenande uppfattas som en del av "samhällskontraktet" vid tillblivelsen av Finland. Det har man nu modifierat genom en ny bestämmelse i grundlagens 122 §.
Det fanns ingen objektiv orsak att ändra på territorialprincipen i grundlagen, för enligt min uppfattning hade den fungerat alldeles bra och utan problem. Den var (och är fortfarande i språklagen) uppgjord på ett sätt som var neutralt och jämlikt gentemot båda språkgrupperna. Det var en rimlig lösning som inte föranledde protester från något håll och som inte skadade någon. Genom territorialprincipen upprätthölls en språklig gradering av ämbetsdistrikt som skiftade i takt med befolkningsmajoritetens språk från enspråkigt finskspråkiga kommuner via tvåspråkiga kommuner med finska som majoritetsspråk till tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetsspråk och slutligen till enspråkigt svenskspråkiga kommuner. Principen var (och är) dynamisk, för den beaktade befolkningsrörelser samtidigt som den garanterade den språkliga minoritetetens ställning.
Genom den nya grundlagen har man alltså ändrat något som fungerade väl och motiverat ändringen med hänvisning till något som eventuellt händer i framtiden. Det har talats om en spekulativ orsak till ändringen: att man inte lagstiftningsvägen kan förhindra samhällsförändringar och därmed administrativa behov att omstöpa indelningen i ämbetsdistrikt. Antagligen ville centralförvaltningen av administrativa bekvämlighetsorsaker ha mera frihetsgrader för organiseringen av förvaltningsapparaten.
Jag vet inte om det ena benet i det statsförfattningsrättsliga språkskyddet, territorialprincipen, mera kan repareras. Möjligen kunde den nuvarande bestämmelsen i grundlagens 122 § genom tolkning fyllas ut så att bestämmelsen innehållsmässigt motsvarar den förutvarande regeringsformens 50 §. Alternativt kunde man kanske hoppas att man förstärker det andra benet, individualprincipen, så mycket att försämringen av territorialprincipen därmed kompenseras. Det bästa skulle dock vara att omformulera grundlagens 122 § så att den återkopplar till den grundstruktur i det finska samhället som inskrevs som en del av det finska "samhällskontraktet" år 1919. Jag befarar emellertid att det kan vara mycket svårt att få till stånd en sådan omformulering."
