Det homogena är det förutsägbara och därmed också det trygga. En tvättäkta nationalist älskar enhetlighet minst lika mycket som sig själv. Inom det egna landets gränser skall det bo en nation som tänker och talar ett språk. Den språkliga och etniska brokighet Europa uppvisar har fått mången nationsbyggare att slita sitt hår i förtvivlan, men för många har en vardag där olika språk möts varit eller är någonting naturligt. I Finland har utöver finska och svenska talats inte minst ryska och tyska. Men det är inte de här språken jag tänker på när jag i det fortsatta vill hävda att det i idealtillståndets Finland talas fyra språk.
Städerna i Finland var små i äldre tid. För två hundra år sedan bodde inte fler än tiotusen mänskor i den största av dem som var Åbo. Men det var inte bara i mångomsjungna Viborg som olika språk, särskilt finska, svenska och tyska hade stämt möte. Dylika språkumgängen förekom också i den minsta av hålor med tullstaket.
Mötet mellan två språk kunde leda över i ett språkbruk där bägge språken var starkt närvarande då en person talade. Jag väljer ett exempel som knyter an till det som om hörnet väntar oss alla, nämligen midsommartid, och det som många med förväntan förbereder sig på, nämligen sommarbröllop.
I Åbo verkade sedan sent 1600-tal och fram till sin död 1735 borgaren Josef Eskola eller Petrej. Han flyttade in till Åbo från Loimijoki, bedrev handel på landsbygden och seglade till Stockholm med sin skuta. Hans språk har räddats för eftervärlden i den bröllopsdikt som hovrättsauskultanten Alexander Hacks skaldade till Petrejs son Josefs bröllop 1732.
Dikten ger en inblick i språket som det lät i det skede då det finska borgerskapet i Åbo började lära sig tala svenska. Den är skriven med en fryntlig humor som gränsar till det bitska.
"Prukumen" presenteras som "Ehreporne, Kluka och kräckeli Wörståntika Munser Joseph Bedej" medan "Ehreporna och farli Pesketlika Lantenas Jomfrun Annika Sikfris Tuter" från det dåtida entydigt rurala Pargas stod brud. De gifte sig "uti mycky Fyrnäma Folckenas närwarante" i Åbo "justoment mittibå Tan pakom Missommars taken".
Så här kunde jag med lätthet fortsätta i ett läckert citatfrosseri, och i ärlighetens namn klarar jag inte på egen hand av att dechiffrera alla diktrader. Jag föreställer mig att detta inte alls var roligt om man inte hade insikter i båda språken. Men det gjorde man uppenbarligen i Åbo och begravningsgästerna torde ha dragit på munnen både en och två gånger då dikten lästes upp. I annat fall skulle Hacks aldrig ha fått möjlighet att ett par år senare med anledning av att Eskolagubben "vantra så saliker port" skriva ett begravningskväde på samma rotvälska. Då blev enligt den dikten, skriven på "then Tötas eken Vänska Pråken", den "töta Roppen mä tur Ähran pekrafwi i Åpo Tum-Kyrkan".
Vad kan vi lära av detta? Josef Eskolas möte med svenska språket ger anledning till ett konstaterande och en uppmaning. Jag kan inte precis påstå att jag har torrt på fötterna vetenskapligt, men det är i alla fall mitt bestämda intryck att före 1800-talet och nationalismen var toleransen för dåligt talat språk mycket stor. Det avgörande i en förnationell värld var inte att navigera suveränt på svenskans hav av prepositioner eller alltid träffa rätt i det ångestfyllda valet mellan objektsformerna ackusativ eller partitiv i finskan. Det som betydde något var att bli förstådd och att förstå vad någon ville säga en.
Den här toleranta synen på språk har sedermera ersatts av en annan som betonar fullständigt behärskande och korrekthet. Den som öppnar sin näbb skall besinna att han eller hon riskerar att begå fel, en del av dem förkrossande stora, vilket är pinsamt för både den som talar och lyssnar. Man skall hålla sig till det man kan. Skolan brukar orättvist ställas till svars för det mesta som är på tok, men i det här fallet är skolansspråkundervisning troligtvis en av skurkarna i dramat.
Jag förmodar att den språkundervisning med militärisk drill som förebild bl.a. jag i tiden blev delaktig av i dag är ett minne blott - eller är det så? I alla händelser har ett antal generationer bibringats en snedvriden bild av vad som är meningen med språk. De skall talas och kanske också skrivas utan alltför stor tanke på komplicerade regler, viktiga undantag och fatala fel. Objektsfel i finskan är inte straffbar handling lika litet som försnillade dubbelkonsonanter i början på svenska ord är det. Språk är stryktåliga och så länge buskapet går fram kan svadan få vara originell. Ett vildvuxet språk är att föredra framom ett grammatiskt korrekt tigande. Antikexperten Wentzel Hagelstam som frejdigt talar en finska som går på kryckor i TV:n visar vägen. Så fram för Finlands fyra nationalspråk, må god finska, "hånå såmi", god svenska och "tåli venska" få ljuda högt!
Visst skall vi försöka förkovra oss i det andra inhemska, och det är tydligen aldrig för sent att börja. För några dagar sedan ingick i Vasabladet (7.6.2010) en artikel om hur man på åldringshemmet i Lochteå i Österbotten har infört undervisning i svenska som hjärngymnastik. Man tycker att det faller sig lämpligt nu då man blivit en del av den tvåspråkiga staden Karleby. Kerttu Karhula på 92 bast, som Jerry Williams skulle formulera det, deltar med iver och framhöll för reportern Maria Backman att den lokala dialekten är nästan detsamma som svenska. De exempel som Kerttu ger bär syn för sägen. Ett av dem är frågan: "Tränkääkö tuoran tröija truukata?", d.v.s. "Behöver (tränger) farfars skjorta strykas?". Ja, det kanske den gör inför "Missommars taken".
Glad johanne – hyvää juhannusta!
